www.aftonbladet.se/nyheter/article2376386.ab berättar om Paul och det han upplevt av Josef Fritzl sedan deras första möte 1973 (fyra år innan Elisabeth, 7 år, började utsättas för sexuella övergrepp och elva år innan hon stängdes in i källaren). Båda männen, som nu känt varann i 35 år, har flera gånger besökt varann på respektive hemort och även varit tillsammans i Thailand. Men idag mår Paul dåligt vid tanken på källarfångarna han haft under sina fötter när han år 2005 satt i Fritzls trädgård. Då var barnen där nere 2, 15 och 16 år och hade aldrig sett vare sig sol eller måne, inte heller fler än två vuxna människor: sin mor och hennes förövare, deras far och morfar. Paul lade märke till att de tre barnen (som alla fötts i källaren och levt sitt första år där) verkade rädda för sin morfar (som i hemlighet också var deras far). Dessa barn var vid det sista tillfället Paul såg dem 9, 11 och 12 år gamla.
När jag läser om Pauls obehag inför vetskapen om sin f.d. vän Josefs hemlighet inser jag plötsligt vilken njutning det måste ha varit för Josef med alla dessa dumbommar som aningslöst suttit på gräsmattan ovanför hans källarfångar. Vilken triumf! Vilken känsla av makt! Av överläge!
En journalist har påpekat att huvudgatan i Amstatten går precis intill Josefs hus och att han skulle ha kunnat bli överkörd! Hur skulle det då gått med hans fångar där nere? Där vill jag bara tillägga, han hade lika gärna kunnat få stroke eller en hjärtattack. Hur det då skulle gått för Josef Fritzls källarfångar är väl inte svårt att gissa. Om de någonsin hade återfunnits skulle väl i så fall varit i samband med en eventuell rivning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar