Det är slut med ARVID

Idag var det på håret upptäckte jag men jag hann. ARVID idag var återseende och återhörande. Konstigt nog hinner man få en relation ganska snabbt med människor när man träffas i en liten grupp och arbetar gemensamt mot samma mål.
Men jag tyckte jag presenterat mig fel igår och tog igen det idag. Eventuella fördomar kan vara starka och jag fick lov att ta tjuren vid hornen.
Nu är det slut med ARVID! Jag går stärkt vidare med mitt nyvunna intyg i handen. Bäva bromsklossar!

På kursen ARVID i Fisksätra

Ingen helgångest här inte!
Idag var jag på en kurs som heter ARVID i Fisksätra. Alla som en gång varit på kurs vet hur upplyftande det är! En hel del nytt snappade jag upp och mer ska det bli, för kursen fortsätter i morgon.
Majsan tycker man ska lära sig nya saker vareviga dag och jag får ge henne rätt. Det ÄR roligt att lära sig nya saker. Jag säger som Pippi:
Jag vill aldrig bliva stur!
Jag är nog en sån som skulle kunna gå i skolan livet ut. Nu känner jag mig stärkt inför det kommande mötet med dem som ifrågasätter min auktoritet.

Playhouse Teater

Ja, ja, ja! Det var verkligen en aha-upplevelse att se sig själv stå där på scenen och försöka övertyga! Kort, intensivt och folkbildande tog sig Playhouse Teater an uppgiften och jag är tacksam för att jag fick ta del av programmet.
Jag ska försöka använda mina nyvunna kunskaper den 6 maj. Ett nytt och användbart verktyg mot vuxenmobbning förhoppningsvis.

Frukostseminarium

I mailboxen låg en inbjudan till frukostseminarium på Playhouse Teater. Jag ska få en snabbkurs i att tala övertygande och med rätt kroppsspråk. Det kan behövas, för jag har varit på fyra möten där jag dissats i olika hög grad och jag börjar bli trött på det. Ska bli spännande att se om resultatet av seminariet motsvarar min högt ställda förväntan! (Om jag omvänder vuxenmobbarna..)

Vardag igen

Ja, så blev det vardag igen. A blev sjuk, vi skulle träffats igår. Men det går väl fler tåg.. Det är måndagsmorgon, sjöng Povel, han visste så väl att första dan efter helgen kan vara jobbig. På fabrikerna tillverkas måndagsexemplar och här tecknar jag ner en måndagstext. Det får bli kort och intensivt.

Nyss skrev en journalist mail och bad mig föreslå lösning/-ar på ett allvarligt samhällsproblem. Hittills har jag skickat två svar, båda långa. Jag jobbar i det tysta, det osynliga. Bara när jag publicerar mig syns det att jag jobbat.
(Hon tackade mig för svaren nyss, jag kan alltså sluta grubbla på frågan för ögonblicket. Men samhällsproblemet hemlöshet kvarstår, naturligtvis.)

-E du hemma om dagarna för det mesta? sa en ledamot syrligt i samband med vårt senaste sammanträde. Att vistas i sin förhyrda bostad dagtid tas nämligen som intäkt för att man inget gör, lever på bidrag, går och driver, slappar osv. Jag önskar det gick, men tyvärr medger inte min ekonomi ateljéhyra just nu. Alltså jobbar jag hemma. Nu är det vardag igen, som sagt.

Jag återkommer.
I en bokhandel nära dig ska jag stå.
Snart kommer min motsvarighet till "Hajen 2" (titelförslag nedan).
Till dess får du nöja dig med Trasdocka.
Lyssna gärna på den inlästa versionen.
Noomi Rapace och Bruno Årfors.
Mmmmm...


Några titelförslag (kom gärna med fler):

Trasdockan i Venedig
Trasdockan och havet
Trasdockans porträtt
Den allvarsamma trasdockan
En förlorad trasdocka
En trasdocka klev av tåget
Trasdockan kommer tillbaka

Blandade känslor..

Telefonen ringer... En kvinna jag inte träffat på länge berättar att hon ska få en ny baby. Ett glädjebud, ändå är mina känslor blandade. På utställningen Garnteckningar 2007 tog jag med en bild som inspirerats av hennes berättelse om hur exmaken kom till hennes bostad och kallade henne hora och jävla lesbiska subba. Deras gemensamma lilla barn hade befunnit sig inom hörhåll och jag föreställde mig scenen. Nu blandas min glädje med oro och sorg. Det borde inte vara så, men det ÄR så. Jag har upplevt hur det är att domineras, förtryckas och behandlas illa av en person i en nära relation som borde präglats av förtroende och respekt. Bland annat därför är mina känslor blandade i dag. Men inte bara därför, visar det sig, när en tid passerat och nyheten fått sjunka in. Min utställning pågick 8/5-20/6 2007. Vi har inte setts sedan dess. Vår kontakt har i princip varit ensidig, dvs mest från min sida, i nästan ett år. Jag har stängts av, fimpats, dissats i ett år. Då är det inte konstigt att mina känslor är blandade. Nu kommer sorgen över förlusten upp. Den har naturligtvis legat under ytan länge, som en irriterande och obesvarad fråga.

Men jag vill inte sörja; jag tänker inte fortsätta att lura mig själv och låta mig behandlas som trasdocka längre. Jag är människa, av kött och blod och framförallt ande. Mitt andliga jag (jag höll närapå att skriva mitt adliga jag) mår inte bra av att dissas. Anden kräver rymd, utrymme och frihet, vill inte stängas in i en trång källare igen. När jag insett det är mina känslor inte längre blandade.

Ändå dröjer tankarna kvar. Kvar vid ett ofött barn som föds in i en relation som, såvitt jag vet, hittills bara präglats av VERBALT våld. Jag har lyssnat på ett föredrag Nea Mellberg höll i Umeå om hur mannens våld mot kvinnan börjar med gränsöverträdelser i språket. Det finns ett känt mönster och det mönstret kommer igen i den här relationen. Nea Mellberg talade om en våldsspiral: våldet trappas upp allt eftersom. Hur frustrerande är det inte att stå bredvid och maktlös betrakta en, som man trodde, klok kvinna med öppna ögon kliva tillbaka in i en relation där hon möts av redan välbekant verbalt våld. Men mest maktlösa är barnen, både det redan födda och det ännu ofödda. En av föräldraskapets uppgifter är att ge barnen skydd. Men en far, som utövar våld och en mor, som låter det ske, skyddar inte sina barn.

Så här i efterhand inser jag att mamman inte är fullt så klok som jag fått för mig. Jag har trott på hennes ord mer än på hennes handlingar. Med den distans jag har idag ser jag tydligt hur jag felbedömt. Intellektuell begåvning går inte alltid hand-i-hand med emotionell och social begåvning, det vet jag ju från egen dyrköpt erfarenhet. Slutsats: man ska tro på det människor GÖR, inte det de SÄGER.

När jag sa till mamman att jag tyckte det var oerhört att pappan kallat henne hora, ursäktade hon honom med att han inte förstod svenska så bra: Han insåg nog inte riktigt hur jävligt det var att kalla någon hora, för ordet hade kanske inte samma laddning i hans kultur, där det användes mer frekvent. Sedan jämförde hon exmaken med treårssonen, som ju inte heller vet vad hora betyder! Jag påpekade då att jämförelsen haltade. Hon infantiliserade exmaken och gav honom en barnroll, inte den vuxenroll han ju borde ha och faktiskt hade, även om han passade illa i rollen. Att "mamma" en vuxen man och låta "barnet" skrika hora åt "mamma" eller slå "mamma" går FETBORT!

Det känns tragiskt att som maktlös utomstående bevittna, än mer tragiskt att som maktlöst barn växa upp och leva under en sådan relations skadliga (ibland dödliga) inflytande och påverkan.
Bli ensam mamma, nu! vill jag utropa. Rädda dina barn!

Avslutningsvis tänker jag på modiga sprudlande Zinat Pirzadeh som flytt Iran och maken hon tvångsgiftes med. Han som skulle sätta ett hårstrå på dörren för att kontrollera om Zinat lämnade hemmet.
-Gör du det, sa hon tufft, du blir snart flintskallig! Zinat kom ur denna kultur, lämnade den och byggde upp en ny tillvaro här. Jag förstår inte att en svensk kvinna medvetet vill ta ansvar för och bidra till att denna kulturs yttringar förs in i Sverige år 2008.

Jag var inte heller gift med Hagamannen..

Mina tankar går ofta till frun till Hagamannen.
Hagamannens fru kunde inte tänka sig att hon var gift med en Hagaman. Han som var så fåordig, småfotad, ölsinnad och byggde på huset jämt. Inte kunde väl han?
Hans jobbarkompisar där i Haga tyckte inte heller att han var urtypen till en Hagaman. Blygisen, inte kunde väl en sån blygis våldta, slå på, nästan hamra ihjäl? Han var ju lite off, liksom, på jobbet kallade dom honom t.o.m. Hagamannen, som ett skämt, lite mobbing light, han hade ju så små fötter!

(Min förövares fru sa nyss att han nog var "sexmissbrukare" eftersom han våldtog mig, sin lilla patient, förut när han jobbade som doktor. Han var ju omtyckt då, rätt ofta, bland rätt många. Men kanske inte nu längre, förstås, när han inte får jobba som doktor mer. Är det inte konstigt hur fruar silar mygg och sväljer kameler?)

Jag tänker ofta på Hagamannens fru. Jag tänker på henne som Hagakvinnan. Hagamannen skrev över huset på en släkting innan domen fick laga kraft. På så vis kunde Hagakvinnan och barnen bo kvar i huset Hagamannen byggt på innan han började avtjäna straffet. Hur ser Hagamannens hustru på sin Hagaman i dag? Ser hon honom som ett offer för omständigheter han inte rådde över, var det spritens fel eller en taskig barndoms? Ser hon honom som OSKYLDIG och oskyldigt dömd? Eller är han som dr Jekyll och mr Hyde? Finns det två Hagamän, en god Hagaman som klappar barn och bygger på hus och en ond Hagaman med taskigt ölsinne som går bärsärk, misshandlar och våldtar? Jag tänker ofta på Hagamannens fru och undrar hur hon har det i dag när Hagamannen äntligen är inspärrad och hela (nästan) Umeå kan andas ut.. Åker hon in till Umeå ibland och handlar? Går hon bland björkarna intill Haga och känner sig som vem-som-helst? Kan hon vara "sig själv" eller är hon för alltid en Hagakvinna, Hagamannens fru eller Hagafrun?
Jag tänker ofta på Hagamannens fru, men jag undrar aldrig varför hon inte märkte att hon var gift med Hagamannen.
Min "Hagaman" hade också små fötter. Det var mycket som var smått på honom. (Hans fru tittade på hans fötter när dom gifte sig, men det var mest för att han hade VITA strumpor till frack! Gud, vilket nerköp hon gjorde. Säg bara inte att det var tubsockor också.. The botten is nådd i så fall.)
Jag tänker ofta på Hagamannens hustru. Vi är rätt många som gör det. En av oss är Hagamannen själv.