Tito är i mina tankar sen ett år - y lo siento

!Hola Tito, hermanito, estoy pensando en ti despues de un año ahora! Javisst, jag tänker på dig, men det är inga positiva tankar. Jag skulle tro att du är en av Sveriges allra mest avskydda just nu, kanske ligger du tvåa efter tyskan. Men det är ingen hedersam placering. Jag har massor av otalt med dig, därför tar jag ordet nu, bladet från munnen m.m. Men vi ska hålla oss till ett begränsat ämne, alltså hoppar vi opera. Ja, jag vet att du gärna vill dra in operan i snacket, likaså dina skyhöga inkomster, som naturligtvis är orsak till att du då och då hamnar inför rätta anklagad för våldtäkt, eller hur? En kul detalj: jag läste Maja Lundgrens Myggor och tigrar och du var ju med där på ett par sidor. Du ville ju massera henne också, din rackare, men hon gick inte på det, eller hur? Skröt, gjorde du också, om din Rolexsamling, har jag för mig. I couldn´t care less. Det gjorde inte hon heller.
När du insåg att slaget var förlorat kallade du in pressen, eller hur? Du hade frikänts i Varberg för anklagelsen om flera övergrepp på den lilla grannflickan, som var sex år när det började och åtta när det uppdagades och hon hade blivit smittad av ett sexuellt överfört virus. Jag har inga höga tankar om dig, men det kanske du förstår. Jag orkar knappt skriva, men jag måste.
Den andra flickan var ju arton i alla fall, men det är lika jävla otrevligt för det. Vilken jävla manipulation du fick till där och vad lurad hon måste ha känt sig! (Hur kunde jag vara så dum?) Hon gick rakt i fällan, eller hur? (Ingen kommer att tro mig, hur kunde jag gå på det där?) Du kan aldrig sätta dit mig, sa du sturskt till henne, som kom och blandade sig i, vad hade hon med saken att göra? En komplott är vad det är, alla är emot mig, jag är för känd, jag tjänar för bra, jag sjunger för bra, jag är för efterfrågad, jag är för snygg, ja, jag är en jävel på att massera, nej, jag får aldrig stånd när jag masserar och jag säger bara som det är, det är ändå ingen hemlighet, nej, jag är inte Guds bästa barn.
Där stod dom och vittnade, alla dina gamla polare och några till, som du inte vill vara polare med, men som gärna hade velat vara polare med dig. Och så bröt du ihop, stackare, snyftade, sobbade, snörvlade, svimmade, ramlade, darrade, skakade, ja, you name it, fan, det var som på operan, vilken föreställning.. En Oscar för bästa leading male character, typ. Fy fan, va du e bra, liksom. Jag har hört att bara Silvia ligger före dig i att få svenskt medborgarskap snabbt. Ere sant att du ska bränna passet efter straffet? Guva många frågor jag har och ändå har vi knappt kommit in på opera än. För resten: hur kom du in på det där med mänskliga rättigheter? Ska du gå in i K.R.I.S. nu? (Släpper dom in dig?) Hur var det med inbrottet i bilen och datorn som försvann med nedladdade porrfilmer och allt? Hur vare med poseringen framför webbkameran som bara du har sett (i din sjuka fantasi)? Hur vare? och hur ståre med din mamma och pappa och syster och resten av släkten som inte vill åka till Sverige mer bara för att du blir så diskriminerad för att du är mörkhårig? Och varför blev du och din bästis Robban osams egentligen och varför grinade du så våldsamt när du hörde hans röst? Ja, du ser hur många frågor jag har och ändå har jag inte nuddat vid opera, än mindre vid våldtäkt, massage och pedofili. Vi tar det sen, var så säker. Guva intressant du verkar. Vilken schysst publikkontakt, liksom.

Om Arboga: det grövsta övergrepp som tänkas kan

När jag skrev Trasdocka, som handlar om hur ett barn, som var jag, påverkats av sexuella övergrepp, skrev jag också att det var den näst värsta kränkning som kan drabba en. Att mördas är värst och värst av allt är när ett barn mördas.
Under åren har vi läst om spektakulära fall. En liten tysk pojke som naken stått bunden utanför föräldrarnas husvagn på en rastplats någonstans i Sverige. En lite pojke som fått svälta, torterats med iskallt vatten, slagits och piskats och slutligen dött.
I nutid har vi läst om Bobby Äikiä, vi har sett hans mjuka ansikte med mörka ögon och barnets öppna, förtroendefulla blick. Vi har läst otaliga vittnesmål om hans kärleksfulla väsen. Och vi har sörjt och känt oss maktlösa inför skildringen av alla plågor, förnedring och hjärtlöshet han fick genomlida innan han, misshandlad och tillfogad svåra brännskador, kastades ut naken i snön utanför huset.
Vi har läst om lilla babyflickan vid viadukten, ängeln som lämnat ett leende kvar, som det står på hennes anonyma gravsten. Vi har läst och vi har sörjt. Nyss revs sorgen upp igen sedan tidningarna trumpetat ut att mamman hörts av. Det var min dotter, har hon snyftande sagt i samtal från Finland till svensk polis, det var hennes pappa som gjorde det här.

Men de senaste veckorna har vi knappt gjort annat än sörjt. Vi har sörjt två små syskon i Arboga. Varje morgon har varit att vakna till en ny dag med smärta. Bilder av lekredskap utanför deras hus med löften om liv som inte fick levas. Bilder av ljus och blommor vid deras staket, uttryck för allas vår gemensamma sorg. Samtalen vi haft människor emellan om detta oerhörda som språket saknar ord att uttrycka. Vi sörjer och vi kommer att sörja länge. Varje gång ett barn mördas kommer sorgen efter andra barn som mördats tidigare tillbaka.