Tankarna vandrar fritt ibland och nu vandrade dom över till opera. En gång gick jag på Operan för att lyssna till min favvosång Fångarnas kör. En annan gång gick jag två gånger på Fantomen på Operan. En dag klev Sivan-Divan och jag av samma buss vid Södra Station på Rosenlundsgatan, hon hade sin tjusiga operadiktion och operahållning och vi bytte ett par ord. Hon nockade mig med opera.
Hemma, när jag växte upp, växte jag upp med opera. Pappa sjöng alla Jussi Björlings paradnummer.
Men nu för tiden blir det svårare för var dag att gilla opera. Vart jag vänder mig står en förkrympt 45-åring och poserar framför kamerorna intill rättssalen. Han himlar med ögonen, faller omkull, förlorar medvetandet för en stund, mumlar "vatten" och bärs ut på bår. Det är så dramatiskt på operan, de stora gesternas scen. Att en så skönsjungande operatenor kan anklagas så falskt, är det inte konstigt? Vilket brott mot mänskliga rättigheterna är det inte att gripa, anhålla, häkta och döma en som sjunger så fantastiskt på stora scener världen över? Eller, för resten: kan man fortsätta gilla opera efter det här? Jag får ångest när jag tänker på nästa rättegång. (Målsägare: en liten flicka.) Jag klarar inte att lyssna på opera längre. Kanske nån gång i framtiden, när allt det här är över. Men inte nu. Inte än.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar