Man förstår det inte, fast det är uppenbart. Man förnekar och förnekar, även inför sig själv, kanske särskilt inför sig själv. Min förövare utsatte mig för "encounterterapi" det skulle i hans fantasi om en karriär innebära ett omtumlande terapeutiskt möte, men det var bara en omskrivning för ett sexuellt övergrepp. Skammen över att ha utsatts och smärtan när man till slut måste inse vidden av det hela gör att man känner sig oerhört ensam. Ovan på det inser man att man gjorts till en lealös robot, hjärntvättats till oigenkännlighet..
Förnekelsen är ett kraftfullt skydd men samtidigt ett nästan oöverstigligt hinder. Det finns en rädsla. Rädsla för att känna förnekade känslor som kapslats in i det undermedvetna. Man är rädd för att eruptera som en vulkan när man hållit inne så mycket så länge. Det man förnekar mest av allt är sig själv. När man görs till redskap för en pedofils perverterade sexualitet blir man just det man äcklas av mest. Allt ruttet och vidrigt personifierar man själv. Man blir ensam bärare av hela traumat och även dess konsekvenser medan pedofilen lämnat rummet som en gång Odysseus hos cyklopen när hans namn var "Ingen".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar