I dag talade jag med en granne och egentligen talade vi om något helt annat men Österrike, Amstatten och Fritzl la sig över alltihopa. Jag vill förstå oss. Varför upprörs vi så? Långt bort, människor vi inte känner och ett språk vi knappt talar. Är det vårt behov att förlägga "ondskan" långt bort ifrån oss själva som gör vårt intresse så stort? Eller är det saken i sig? Varför har jag ett behov av att allt ska vara proportionerligt i förhållande till vissa faktorer? Hur som helst kom vi överens om att den tonåring, som längre fram (efter 24 år och efter att ha fött sin pappa sju barn i hans källare) kom upp ur källaren 42-årig, vithårig och fårad som en kvinna i 60-årsåldern, hon måste ha varit en fullkomligt fantastisk mamma. Hon har ju lyckats få sina barn att överleva under obeskrivliga omständigheter. En fantastisk livsgärning i en enormt utsatt situation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar