En obändig kvinna och väninna

Jag vaknar till en ny morgon och tänker på min väninna S. Henne känner jag som ett träd, som växer på ett berg med bara lite jord och mycket blåst. Trädet blir inte så högt, inte stort heller och det kryper liksom längs bergssidan, för att undkomma blåsten. Rötterna ringlra sig in i skrevorna, envist sökande efter den näringsfattiga jorden, ger inte upp, nästan spränger berget, tar tillvara varje smula, varje jordkorn, med karg glädje och klarsynt tacksamhet. Begär mycket, får lite, ger ändå inte upp. Sån är S och jag gläds över att ha fått lära känna henne och ta del av hennes klokskap.
S har levt på det där jävla berget länge, med allt vad det innebär, brutits, knäckts, splittrats i blåsten, men aldrig gett tappt, hela tiden kommit igen, böjt sig lite till kanske, men bara för att ta nya tag. Det kan vara ensamt på det där jävla berget, men vi som står nedanför ser upp mot S och hennes exempel: Håll ut, för fan, S!

S i envig med ett berg: Envis, envis.
Och berget? Bara bergigt.
Liten tuva stjälper ofta stort lass?
Ha! Ett litet träd kan spränga ett stort berg!

Höras igen..

Min bror berättade en dag för ett par veckor sedan att han ringt M.
Jag tog med honom till en filmvisning ett par månader dessförinnan och då presenterade jag dem för varann. Nu hade han alltså passat på att ringa. Då berättade M att hon hade varit på sjukhus för något med hjärtat. När jag fick veta det skrev jag ett kort brev. Ville inte ringa och störa, eftersom jag vet att folk skrivs ut omedelbums i dag och hon var konvalescent.
I går ringde jag, men hon sov och kunde inte ta samtalet.

Men idag ringde hon själv och jag fick höra den älskade gamla flickiga rösten igen. Välkommen tillbaka, ville jag säga, den här gången fick Karon åka över Styx med båten tom. Du vände vid färjeläget. Det var bra, för från Hades går ingen retur.

Höras igen..
Två ord som rymmer oändligt mycket:
drömmar, kärlek, glädje, samhörighet, vänskap, hopp..