Hagamannen hade nyckelhålspermis..

Dagarna går, på frukostbordet ligger en gammal oläst tidning som mina ögon ofrivilligt styrs emot. Dom jävla bokstävlarna har mig i sitt våld och jag läser "Hagamannen ute på permission" och det står tisdagen den 1 april 2008 i Expressen under vinjetten "Läsarnas Expressen" men det är fanimej inget aprilskämt utan blodig verklighet på en is på en älv och en nära-döden-upplevelse utan slut. Nu tänker jag inte längre på Hagakvinnan, jag struntar väl i hennes glädjehopp inför det fyratimriga nyckelhålet, nej nu tänker jag på alla Hagamannens offer, inte bara de mest näraliggande som direkt drabbades av hans brutala besinningslösa misogyna våld utan alla oss andra, vi som var längre bort, fortfarande längre bort, men som ändå ständigt räds Hagamän i alla former. När vi går genom en park, ett illa belyst bostadsområde, eller varför inte går ner i tvättstugan, alltid belägen i en källare, varför? varför?

Jag minns min tonårsson när vi bodde på Hökens Gata 1, han tyckte jag var fånig som inte vågade gå ner till tvättstugan som underjordiskt låg i nivå med t-banan under oss. (En nödutgång hade direktingång till t-banan så man kunde gå gratis eller i vart fall snabbare om man hade kort.) Det är väl ingen som vill våldta en gammal käring sa sonen när mamma var 40-nåt. Men dagen efter stod det om en 80-åring som våldtagits just i en tvättstuga och det visade jag sonen. Förstummad. Förstod inte. Kunde inte förstå. Våldtäkt handlar inte främst om sex, sa jag, utan MAKT. Att ÄGA en människa, inge fruktan. Det ultimata. POWER. En ynkrygg med små fötter och mindervärdighetskomplex kliver in i en tvättstuga, pang! där har vi Hagamannen! Dr Jekyll/mr Hyde, nu sker förvandlingen, besten tittar fram, blodsmak i munnen.

Ett tvättpass i tvättstugan är tre timmar, Hagis hade fyra så han skulle hinna t.o.r. Det räcker inte med att jag via skattesedeln ska bekosta hans pensionatsvistelse, jag ska också via pressen matas med nyheter om hans s.k. nyckelhål. Min eventuelle läsare tvingas också genomlida samma fasa nu, fast i mindre skala, förstås. Vi är många som tänker på Hagamannen, inte bara Hagakvinnan. Lindgren som namn gav förut mest associationer till Astrid och hennes Bullerby, nu har Hagamannen Niklas tagit patent på Lindgren, nu ska vi tänka på Bullerbyns motpol, inte det glada 50-taliga alltså, utan det skräckiga, hemska, onämnbara, alla kvinnors rädsla (kanske inte Hagakvinnans, förstås).