En pojke ska åka till mamma och fira jul med sina storasystrar. Nu står dom på centralen och väntar på tåget. Som vanligt (som det ofta är med syskon) så blir pojken osams med sina systrar. Han går en bit ifrån dom och ställer sig lite skymd för att smygröka lite. Då sträcker en gubbe fram en tändare och vill tända hans cigg.
Är det här verkligen en julberättelse? Och varför berättar jag den nu i april i så fall? Jo, för det första hände det här i julas och för det andra kom en dom den 11 april mot gubben med tändaren.
Nu fortsätter berättelsen:
Gubben visar upp sin mobil och sen vill han se pojkens mobil, nej vad säger jag, han vill inte "se" mobilen, han vill ha mobilnumret. Pojken är van att lyda vuxna, för det är barn, så när gubben tjatar om mobilen låter han honom få se den. (Där var det klippt. Nu tog gubben pojkens mobilnummer.)
På tåget fortsätter syskonen att vara lite osams och pojken sätter sig en bit ifrån. Då kommer gubben förbi och vill prata om nåt. Pojken följer med utan att tänka, för så är det, barn lyder vuxna. Världen funkar så. Vuxna bestämmer och barn lyder.
Det är ingenting konstigt med det.
Det som är konstigt är gubben och gubbens beteende, för nu tar gubben hårt tag i pojken och våldtar honom vid tågets utgångsdörr. Sen är tåget framme i Flen. Där stannar det och gubben går av.
Om pojken hade varit tyst hade kanske berättelsen slutat här. Men det här var inte en alldeles vanlig pojke, lite ovanlig var han nog. Han berättade för en tjejkompis om det som hänt och hon sa att han måste polisanmäla. Men det är lite jobbigt, det fattar väl vem som helst. Så berättelsen hade kunnat sluta här också, men lugn, det gör den inte. För nu kommer det både telefonsamtal och sms från gubben till pojken. Flera stycken.
(Jag sa ju att han hade tagit hans mobilnummer.)
Då, äntligen, gör pojken polisanmälan.
Sen blir det polisutredning, förhör, gripande av gärningsmannen, alltså gubben, mera förhör och så rättegång till slut. Den 11 april kom domen. (Det är därför den här julberättelsen kommer nu i april.)
Domen blev två års fängelse för våldtäkt av barn, livstids utvisning och 180.000 kr i skadestånd.
Nu igen hade berättelsen kunnat sluta, men det gör den inte nu heller, inte än. Gubben sitter häktad. Om han inte överklagar vinner domen laga kraft, men han överklagar nog, det brukar dom göra. För pojken är allt är upp och ner nu, inget är som vanligt längre. Syns det på en människa om hon har blivit våldtagen? Nej, men det känns inuti. Tänk om dom i skolan osv. får veta vad som hänt, dom kan ju tycka att man är äcklig, typ. Ja, tyvärr är det ofta så att människor har fördomar, särskilt om sånt som är lite halvhemligt, så där som sex är. Men våldtäkt är inte sex. Våldtäkt är våld. Våldtäkt är makt. Att äga någon. Att tvinga någon. Om våldtäkt var sex skulle ingen behöva sitta i fängelse för det. Varenda människa har ju sex och dom kommer inte i fängelse, eller hur?
Blanda alltså inte ihop våldtäkt och sex.
Den här berättelsen är fortfarande inte slut.
I dag gick jag till ATSUB http://www.atsub.se/
och skrev ett brev till den här pojken. För jag tror att han känner sig väldigt ensam just nu. Han har varit med om nåt hemskt och det är närapå ingen som fattar hur hemskt det är. En annan hemsk sak är att nästan ingen vågar prata om det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Följer din blogg lite på avstånd och är djupt imponerad. Du har verkligen tagit ställning och vägrar vara tyst. Det har du all min beundran och respekt för. Det behövs fler som vågar berätta, fler som vågar prata. Det sprider ringar på vattnet och bidrar till att färre lider i det tysta, att fler och fler vågar.
Undrar hur det gick för den lilla pojken. Hoppas han fick hjälp och stöd. Och att fler godhjärtade människor än dig skrev några rader till honom.
http://blogg.aftonbladet.se/26822
Tack för dina uppmuntrande ord. Jag har fått veta att just den här pojken får mycket stöd av sina anhöriga, vilket underligt nog inte alls är regel när det gäller utsatta barn. Ovanpå allt annat finns det alltså små ljusglimtar i mörkret.
Just i puberteten kommer massor med frågor upp, man känner knappt igen sin kropp när den förändras, man brukar fundera mycket över sin egen identitet och gärna profilera sig med förändringar i frisyr och klädstil för att uttrycka sitt egna "jag".
Pojkar som utsatts för sexuella övergrepp av män brukar brottas med frågor kring sin sexuella identitet. Är jag bög nu? är en fråga som ställs av utsatta pojkar. Vuxenvärlden måste sluta blunda och öppna ögonen för att sexuella övergrepp existerar. Övergreppen slutar inte finnas för att vi inte låtsas om! Följderna av övergreppen är hälsovådliga och långsiktiga för dem som drabbats. För mig själv tog det 34 år innan övergreppens följder slog tillbaka med full kraft. Då hade jag naturligtvis hankat mig fram länge med en obearbetad traumaskada. Så borde ingen behöva ha det. Även anhöriga (i mitt fall mina barn) drabbas av följderna av övergrepp.
Vi kan aldrig säga sista ordet i detta ämne!
Skicka en kommentar