Om Arboga: det grövsta övergrepp som tänkas kan

När jag skrev Trasdocka, som handlar om hur ett barn, som var jag, påverkats av sexuella övergrepp, skrev jag också att det var den näst värsta kränkning som kan drabba en. Att mördas är värst och värst av allt är när ett barn mördas.
Under åren har vi läst om spektakulära fall. En liten tysk pojke som naken stått bunden utanför föräldrarnas husvagn på en rastplats någonstans i Sverige. En lite pojke som fått svälta, torterats med iskallt vatten, slagits och piskats och slutligen dött.
I nutid har vi läst om Bobby Äikiä, vi har sett hans mjuka ansikte med mörka ögon och barnets öppna, förtroendefulla blick. Vi har läst otaliga vittnesmål om hans kärleksfulla väsen. Och vi har sörjt och känt oss maktlösa inför skildringen av alla plågor, förnedring och hjärtlöshet han fick genomlida innan han, misshandlad och tillfogad svåra brännskador, kastades ut naken i snön utanför huset.
Vi har läst om lilla babyflickan vid viadukten, ängeln som lämnat ett leende kvar, som det står på hennes anonyma gravsten. Vi har läst och vi har sörjt. Nyss revs sorgen upp igen sedan tidningarna trumpetat ut att mamman hörts av. Det var min dotter, har hon snyftande sagt i samtal från Finland till svensk polis, det var hennes pappa som gjorde det här.

Men de senaste veckorna har vi knappt gjort annat än sörjt. Vi har sörjt två små syskon i Arboga. Varje morgon har varit att vakna till en ny dag med smärta. Bilder av lekredskap utanför deras hus med löften om liv som inte fick levas. Bilder av ljus och blommor vid deras staket, uttryck för allas vår gemensamma sorg. Samtalen vi haft människor emellan om detta oerhörda som språket saknar ord att uttrycka. Vi sörjer och vi kommer att sörja länge. Varje gång ett barn mördas kommer sorgen efter andra barn som mördats tidigare tillbaka.