Datorn och mittemellangenerationen

De som är unga idag blir tidigt datavana. De struntar i regel i bruksanvisningar och experimenterar sig fram i stället. En pojke jag känner är just nu i färd med att bygga sin första hemsida. Jag vågar inte nämna hans ålder, men han slutar inte i grundskolan på länge än. Den pensionerade generationen går på seniorträff och lär sig data under ledning av ärrade veteraner. Sedan surfar de friskt på med utbyte av foton över nätet och chattar framför webcam med barnbarnen irl, in real life.

Men så finns det en mittemellangeneration och den tillhör jag och några med mig. Vi är inte tillräckligt unga för att ha vuxit upp med en virtuell barnvakt och inte heller tillräckligt gamla för att ha tid med några seniorträffar.
Jag fick sommarjobb på ett försäkringsbolag när datorer fortfarande var dyra och ganska ovanliga på arbetsplatser. Imponeringsfaktorn var enorm när jag berättade för icke invigda att jag satt framför en dator om dagarna. Själv var jag mindre imponerad.
Datorn hade ett sökverktyg där man kunde ställa frågor utifrån de ibland ofullständiga uppgifter man fick av uppringande försäkringstagare. Jag brukade roa mig med att fråga datorn finns Gud? och andra svårbesvarade frågor. Den gick bet på allt förstås. Men jag kunde meddela en häpen omvärld att enligt jobbdatorn fanns inte Gud: uppgift om detta saknas.

Jag har kontakt med M, en kvinna som sedan åratal förekommer flitigt i media, med både ris och ros, fast mest ros. Hon mailade nyss att hon inte haft tid att ordna nån hemsida. Liksom jag, men jag har haft tid, däremot inte modet och självförtroendet. Mittemellan igen, både för ung och för gammal.

Under min tjänstgöring på Televerket kom människor från u-länder ofta på studiebesök och häpnade över vår ålderstigna utrustning. Vi, som sålde högteknologiska underverk till u-länder, satt själva och harvade på museiföremål. Vem skulle tro dem när de kom hem och berättade detta?

Vi talade ofta om den dag vi skulle få den nya utrustning som arbetsgivaren så länge utlovat. Och så kom den, till slut. Innan hade vi suttit vid en arbetsyta på 0,53 kvm, armbåge mot armbåge intill varann i långa rader och kunnat prata med grannar till vänster och höger.
Nu fick vi nya lokaler. Där stod enorma skrivbord med plats för åbäken till skärmar och tangentbord. Luftfuktigheten var reglerad, likaså temperaturen. Inte för vår skull, vi som tidigare jämt klagat på drag, utan för datorernas. Här och där stod stora benjaminfikusar, inte heller för vår skull.
Nej, datorerna skulle trivas, luftfuktigheten hölls i schack med hjälp av fikusar. Vi satt långt ifrån varann, utspridda på olika rum och kunde knappt föra ett samtal längre.