Blandade känslor..

Telefonen ringer... En kvinna jag inte träffat på länge berättar att hon ska få en ny baby. Ett glädjebud, ändå är mina känslor blandade. På utställningen Garnteckningar 2007 tog jag med en bild som inspirerats av hennes berättelse om hur exmaken kom till hennes bostad och kallade henne hora och jävla lesbiska subba. Deras gemensamma lilla barn hade befunnit sig inom hörhåll och jag föreställde mig scenen. Nu blandas min glädje med oro och sorg. Det borde inte vara så, men det ÄR så. Jag har upplevt hur det är att domineras, förtryckas och behandlas illa av en person i en nära relation som borde präglats av förtroende och respekt. Bland annat därför är mina känslor blandade i dag. Men inte bara därför, visar det sig, när en tid passerat och nyheten fått sjunka in. Min utställning pågick 8/5-20/6 2007. Vi har inte setts sedan dess. Vår kontakt har i princip varit ensidig, dvs mest från min sida, i nästan ett år. Jag har stängts av, fimpats, dissats i ett år. Då är det inte konstigt att mina känslor är blandade. Nu kommer sorgen över förlusten upp. Den har naturligtvis legat under ytan länge, som en irriterande och obesvarad fråga.

Men jag vill inte sörja; jag tänker inte fortsätta att lura mig själv och låta mig behandlas som trasdocka längre. Jag är människa, av kött och blod och framförallt ande. Mitt andliga jag (jag höll närapå att skriva mitt adliga jag) mår inte bra av att dissas. Anden kräver rymd, utrymme och frihet, vill inte stängas in i en trång källare igen. När jag insett det är mina känslor inte längre blandade.

Ändå dröjer tankarna kvar. Kvar vid ett ofött barn som föds in i en relation som, såvitt jag vet, hittills bara präglats av VERBALT våld. Jag har lyssnat på ett föredrag Nea Mellberg höll i Umeå om hur mannens våld mot kvinnan börjar med gränsöverträdelser i språket. Det finns ett känt mönster och det mönstret kommer igen i den här relationen. Nea Mellberg talade om en våldsspiral: våldet trappas upp allt eftersom. Hur frustrerande är det inte att stå bredvid och maktlös betrakta en, som man trodde, klok kvinna med öppna ögon kliva tillbaka in i en relation där hon möts av redan välbekant verbalt våld. Men mest maktlösa är barnen, både det redan födda och det ännu ofödda. En av föräldraskapets uppgifter är att ge barnen skydd. Men en far, som utövar våld och en mor, som låter det ske, skyddar inte sina barn.

Så här i efterhand inser jag att mamman inte är fullt så klok som jag fått för mig. Jag har trott på hennes ord mer än på hennes handlingar. Med den distans jag har idag ser jag tydligt hur jag felbedömt. Intellektuell begåvning går inte alltid hand-i-hand med emotionell och social begåvning, det vet jag ju från egen dyrköpt erfarenhet. Slutsats: man ska tro på det människor GÖR, inte det de SÄGER.

När jag sa till mamman att jag tyckte det var oerhört att pappan kallat henne hora, ursäktade hon honom med att han inte förstod svenska så bra: Han insåg nog inte riktigt hur jävligt det var att kalla någon hora, för ordet hade kanske inte samma laddning i hans kultur, där det användes mer frekvent. Sedan jämförde hon exmaken med treårssonen, som ju inte heller vet vad hora betyder! Jag påpekade då att jämförelsen haltade. Hon infantiliserade exmaken och gav honom en barnroll, inte den vuxenroll han ju borde ha och faktiskt hade, även om han passade illa i rollen. Att "mamma" en vuxen man och låta "barnet" skrika hora åt "mamma" eller slå "mamma" går FETBORT!

Det känns tragiskt att som maktlös utomstående bevittna, än mer tragiskt att som maktlöst barn växa upp och leva under en sådan relations skadliga (ibland dödliga) inflytande och påverkan.
Bli ensam mamma, nu! vill jag utropa. Rädda dina barn!

Avslutningsvis tänker jag på modiga sprudlande Zinat Pirzadeh som flytt Iran och maken hon tvångsgiftes med. Han som skulle sätta ett hårstrå på dörren för att kontrollera om Zinat lämnade hemmet.
-Gör du det, sa hon tufft, du blir snart flintskallig! Zinat kom ur denna kultur, lämnade den och byggde upp en ny tillvaro här. Jag förstår inte att en svensk kvinna medvetet vill ta ansvar för och bidra till att denna kulturs yttringar förs in i Sverige år 2008.