Hagamannens kompis Börje Svensson

Ja, det är en konstig rubrik: Börje Svensson är egentligen Hagamannens terapeut, men jag inte skriva det, eftersom han gått ur sin yrkesroll.
(Ett problem när man lever med gränslösa personer är nämligen att man kan få svårt att hävda sina egna gränser.)

Hagamannen vill inte att SVT ska göra en dokumentär om honom och hans brott i en planerad serie. Hans fru vill inte att inslaget om hennes Hagaman sänds med hänvisning till deras barns lidande när de påminns om hans brott i media.
Hagamannens terapeut Börje Svensson ringde på hennes begäran SVT och "vädjade" och sen skrev han en debattartikel i DN med begäran om att inslaget tas bort, även det med hänvisning barnen, förstås. www.dn.se/DNet/jsp/polypoly.jsp?d=572&a=770232

Börje skrev: "Svartmålningen av pappan färgar av sig på barnets självkänsla." Jag tror du har missat något där Börje. Ett brottsreferat, en förundersökning eller ett domslut är ingen svartmålning. Tvärtom är det en relativ skönmålning av det som förevarit, eftersom man tvingats begränsa sig till det som går att bevisa. Det vet Hagamannen. Det vet framförallt hans offer. Tydligen har du missat det, Börje.

Börje och jag satt i debatt på Dramatens Elverket häromåret efter pjäsen Blackbird om en pedofil och hans offer. Den gången tyckte jag han satt obekvämt på två stolar när han både företrädde pedofiler och deras offer. Det verkar tyvärr inte ha blivit bättre idag, Börje verkar vilja sitta på så många stolar som möjligt, och helst samtidigt..

Hagamannen ska inte strypa yttrandefriheten med hänvisning till sina barn. Hans offer är först och främst de unga flickor och kvinnor som drabbats fruktansvärt av hans hänsynslösa framfart. Men även hans barn, hans fru och samhället i övrigt är i varierande grad Hagamannens brottsoffer. Hagamannen begick sina brott utan minsta respekt för offren och deras liv. Han frånsade sig papparollen med emfas när han stod på den blodiga isen i Umeå med en sönderslagen och skändad kvinna under sig.

SVT ska tillgodose public service och självklart inte falla till föga för Börje Svenssons brösttoner. Inget blir bättre av att tystas ned. Det borde Börje Svensson, så terapeut han vill vara, veta. Men han verkar snarare måna om framtida arbetstillfällen när offren ska ta upp det han i dag vill förtränga. Börje Svensson gör inte brottsoffren en tjänst när han vill tysta ner en tv-dokumentär där skildringen av Hagamannens brott ingår. SVT ska sända. Och reprisera. Låt stå.
Heder åt SVT, Uppdrag granskning, Nils Hansson och Karin Alfredsson.
Och du Börje, du kan ställa dig i skamvrån!

Hagamannen hade nyckelhålspermis..

Dagarna går, på frukostbordet ligger en gammal oläst tidning som mina ögon ofrivilligt styrs emot. Dom jävla bokstävlarna har mig i sitt våld och jag läser "Hagamannen ute på permission" och det står tisdagen den 1 april 2008 i Expressen under vinjetten "Läsarnas Expressen" men det är fanimej inget aprilskämt utan blodig verklighet på en is på en älv och en nära-döden-upplevelse utan slut. Nu tänker jag inte längre på Hagakvinnan, jag struntar väl i hennes glädjehopp inför det fyratimriga nyckelhålet, nej nu tänker jag på alla Hagamannens offer, inte bara de mest näraliggande som direkt drabbades av hans brutala besinningslösa misogyna våld utan alla oss andra, vi som var längre bort, fortfarande längre bort, men som ändå ständigt räds Hagamän i alla former. När vi går genom en park, ett illa belyst bostadsområde, eller varför inte går ner i tvättstugan, alltid belägen i en källare, varför? varför?

Jag minns min tonårsson när vi bodde på Hökens Gata 1, han tyckte jag var fånig som inte vågade gå ner till tvättstugan som underjordiskt låg i nivå med t-banan under oss. (En nödutgång hade direktingång till t-banan så man kunde gå gratis eller i vart fall snabbare om man hade kort.) Det är väl ingen som vill våldta en gammal käring sa sonen när mamma var 40-nåt. Men dagen efter stod det om en 80-åring som våldtagits just i en tvättstuga och det visade jag sonen. Förstummad. Förstod inte. Kunde inte förstå. Våldtäkt handlar inte främst om sex, sa jag, utan MAKT. Att ÄGA en människa, inge fruktan. Det ultimata. POWER. En ynkrygg med små fötter och mindervärdighetskomplex kliver in i en tvättstuga, pang! där har vi Hagamannen! Dr Jekyll/mr Hyde, nu sker förvandlingen, besten tittar fram, blodsmak i munnen.

Ett tvättpass i tvättstugan är tre timmar, Hagis hade fyra så han skulle hinna t.o.r. Det räcker inte med att jag via skattesedeln ska bekosta hans pensionatsvistelse, jag ska också via pressen matas med nyheter om hans s.k. nyckelhål. Min eventuelle läsare tvingas också genomlida samma fasa nu, fast i mindre skala, förstås. Vi är många som tänker på Hagamannen, inte bara Hagakvinnan. Lindgren som namn gav förut mest associationer till Astrid och hennes Bullerby, nu har Hagamannen Niklas tagit patent på Lindgren, nu ska vi tänka på Bullerbyns motpol, inte det glada 50-taliga alltså, utan det skräckiga, hemska, onämnbara, alla kvinnors rädsla (kanske inte Hagakvinnans, förstås).

Jag var inte heller gift med Hagamannen..

Mina tankar går ofta till frun till Hagamannen.
Hagamannens fru kunde inte tänka sig att hon var gift med en Hagaman. Han som var så fåordig, småfotad, ölsinnad och byggde på huset jämt. Inte kunde väl han?
Hans jobbarkompisar där i Haga tyckte inte heller att han var urtypen till en Hagaman. Blygisen, inte kunde väl en sån blygis våldta, slå på, nästan hamra ihjäl? Han var ju lite off, liksom, på jobbet kallade dom honom t.o.m. Hagamannen, som ett skämt, lite mobbing light, han hade ju så små fötter!

(Min förövares fru sa nyss att han nog var "sexmissbrukare" eftersom han våldtog mig, sin lilla patient, förut när han jobbade som doktor. Han var ju omtyckt då, rätt ofta, bland rätt många. Men kanske inte nu längre, förstås, när han inte får jobba som doktor mer. Är det inte konstigt hur fruar silar mygg och sväljer kameler?)

Jag tänker ofta på Hagamannens fru. Jag tänker på henne som Hagakvinnan. Hagamannen skrev över huset på en släkting innan domen fick laga kraft. På så vis kunde Hagakvinnan och barnen bo kvar i huset Hagamannen byggt på innan han började avtjäna straffet. Hur ser Hagamannens hustru på sin Hagaman i dag? Ser hon honom som ett offer för omständigheter han inte rådde över, var det spritens fel eller en taskig barndoms? Ser hon honom som OSKYLDIG och oskyldigt dömd? Eller är han som dr Jekyll och mr Hyde? Finns det två Hagamän, en god Hagaman som klappar barn och bygger på hus och en ond Hagaman med taskigt ölsinne som går bärsärk, misshandlar och våldtar? Jag tänker ofta på Hagamannens fru och undrar hur hon har det i dag när Hagamannen äntligen är inspärrad och hela (nästan) Umeå kan andas ut.. Åker hon in till Umeå ibland och handlar? Går hon bland björkarna intill Haga och känner sig som vem-som-helst? Kan hon vara "sig själv" eller är hon för alltid en Hagakvinna, Hagamannens fru eller Hagafrun?
Jag tänker ofta på Hagamannens fru, men jag undrar aldrig varför hon inte märkte att hon var gift med Hagamannen.
Min "Hagaman" hade också små fötter. Det var mycket som var smått på honom. (Hans fru tittade på hans fötter när dom gifte sig, men det var mest för att han hade VITA strumpor till frack! Gud, vilket nerköp hon gjorde. Säg bara inte att det var tubsockor också.. The botten is nådd i så fall.)
Jag tänker ofta på Hagamannens hustru. Vi är rätt många som gör det. En av oss är Hagamannen själv.