Visar inlägg med etikett familjevåld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett familjevåld. Visa alla inlägg

onsdag 25 januari 2012

Felicia försvann - 6

The Botten is nådd nu på AB:s insändarsida den 25/1 2012:

Birgitta Smith i Sundsvall tycker att ett vuxet barn - som vuxit upp i ett gränslöst hem med svält, alkoholmissbruk, utfrysning, mobbning, sexuella övergrepp och nitton flyttningar på arton år - inte ska få berätta sin historia utan göra ”upp om detta inom familjen” och att man ”borde skämmas” om man ”hänger ut sina gamla föräldrar medan de lever”.
Lite empati efterlyses. Förövare behöver inget försvar, däremot deras offer. Du använde stora ord Birgitta, men du använde dem fel. Förnedra och kränka, javisst, men vem kränkte och förnedrade vem? Var det ett litet barn som förnedrade och kränkte sin mamma eller var det tvärtom?
Du som aldrig skulle kunna köpa ”en sån bok” kan få min bok i present. Jag är varken kändis eller uppvuxen i en kändisfamilj men har ändå upplevt ett och annat i min barndom som somliga (precis som du) tyckte jag skulle hålla tyst om.

lördag 21 januari 2012

Felicia försvann - 5

I UNT recenserade Marie Louise Samuelsson Felicia försvann. Jag kunde inte avhålla mig från att kommentera enligt nedan.

http://www.unt.se/kultur/litteratur/om-ratten-att-vara-oforsonlig-1638200.aspx

Bokens innehåll upprör och författaren ifrågasätts för media har varit medskapare till en myt och således medvållande till det som skildras i Felicia försvann. Varje människa har rätt till sin egen historia och fram till nu har Felicia varit fråntagen sitt tolkningsföreträde i det offentliga rummet. Boken handlar om henne själv, hennes barndom och dess följder. Hennes mamma är varken huvudperson i Felicias liv längre eller i boken. Fokus bör ligga på sak och inte person. Det handlar inte om hämnd eller familjefejd utan om ett barns utsatthet skildrat av det idag vuxna barnet. Vad gäller sanningshalten i det som recensenten uttrycker som "faktisk eller upplevd vanvård" är det upp till oss läsare att bedöma trovärdigheten. Jag upplever boken som mycket återhållsam och tror att en hel del har utlämnats.
Det kunde varit värre men är illa nog som det är.

torsdag 19 januari 2012

Felicia försvann - 4

Så hittade jag den till slut, recensionen som tydligt och fullödigt förklarar boken vi just läst. Analysen är på högsta nivå, läs och njut, läs och lär:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article14209087.ab

Felicia försvann - 3

Här är länken till Skavlan som jag missade två ggr:

http://svtplay.se/v/2675843/skavlan/del_1_av_13

Underbart att se Felicia, mjuk, eftertänksam och balanserad, inte alls fylld av vrede och hat så som vissa recensenter beskrivit henne!

onsdag 18 januari 2012

Felicia försvann - 2

Jag läste boken som en skildring av försmådd kärlek, ett barns kärlek till en dominerande mor. Jag läste ett barns maktlöshet och en mors allmakt. Jag läste ett referat utan fördömande som möttes av total förnekelse. Debatten som förs borde handla om sak i stället för om person, den borde handla om barn och barnmisshandel i stället för om Anna Wahlgren.

torsdag 12 januari 2012

Felicia försvann - 1

Vacker, välskriven och utlämnande var boken jag läste i ett sträck under ett par timmar i dag med korta avbrott. Som ett fotoalbum med ögonblicksbilder och en stark känsla av försmådd kärlek och oläkt sorg - tvärtemot Aase Bergs recension i Expressen som talar om hat, hat och åter hat:
http://www.expressen.se/kultur/1.2676188/felicia-feldt-felicia-forsvann

Ingenstans fann jag det hatet, kanske för att jag också vuxit upp i en trasig familj med många uppbrott, svält, sexövergrepp, utfrysning och falsk fasad precis som den som skildras i Felicia Feldts lilla behändiga gula bok. Aase Berg saknar ett psykologiskt porträtt av en förövare, men vad ska vi med det till? Allt har skett inför öppen ridå mer eller mindre, nu korrigeras medias falska bild av en som själv var på plats och registrerade skeenden som en kamera. En bild säger mer än tusen ord och Felicia Feldts bilder är ordknappa, begränsade. Det hon INTE säger i boken är värt att tänka på. Hon har hållit igen och försökt vara rättvis, inte överdriva, Samtidigt är hennes utanförskaps smärta så stark att lite ånga måste pysa ut. All heder åt Felicia som vågat träda fram och kritisera det mest heliga som tänkas kan: mamma! Minns hatet som slog emot Kerstin Thorvall från etablissemanget när hon skrev Det mest förbjudna! Barn får inte hata sina mammor! Mammor älskar sina barn. Mammor kan inte göra fel, Man ska hedra sin moder osv. Jag skrev om min egen trasiga barndom i Trasdocka (Ordfront 2006) men min mamma har avråtts av mina syskon från att läsa den "för hon kommer bara att bli ledsen"! Jag ska ge Felicia försvann till henne i stället, för den är lättläst och kan avnjutas i små portioner. Tack Felicia! Du har lyft fram allt solkigt och sjaskigt i ljuset och gjort rent hus!

fredag 2 maj 2008

Ljuger barn om övergrepp?

frågar Monica Dahlström-Lannes i Eskilstunakuriren och svarar själv att det gör barn. Barn förnekar att det har hänt, fast det har hänt. Men annars är det ovanligt att barn ljuger.
Läs artikel och kommentarer på
www.ekuriren.se/link,php?id677141

onsdag 30 april 2008

Karin Ahlborg förstår inte hur fru Fritzl kunde blunda i 24 år

www.aftonbladet.se/nyheter/article2366700.ab Själv är jag lindrigt förvånad. Min mamma blundade, blundar än och har blundat längre än Rosemarie Fritzl. Min förövares fru blundade men har delvis börjat öppna ögonen. Min förövares nya fru blundar och påstår sig känna till att inget hände åratal innan hon kom in i handlingen. Förövarens arbetskamrater på myndigheten blundade, en har senare bett om ursäkt för att hon inget gjorde fast hon visste, en anser idag att jag och min förövare båda var "offer för en komplicerad överföringsreaktion".
Tingsrätten i Ystad hade ett helt turnésällskap kring Tito Beltran som blundat i åratal, men som nu kunde berätta vad de sett när de vägrat se.
Nea Mellberg som forskat kring sexuella övergrepp har visat att mödrar till incestoffer ofta förnekar och skyler över. www.borea.nu/index.asp?PAGE=1&ARTICLE=1&saID=113 www.foreningenkobra.com/Kobra_overkliga_blir_verklighet.htm

Om en normal morfar

En artikel om en annan morfar (i motsatt läge) dyker upp webbvägen (om en svensk morfar som är starkt oroad för sitt barnbarn pga misstänkta övergrepp). www.ekuriren.se/link.php?id=666872

måndag 28 april 2008

EN PEDOFILS VARDAGSLIV

Han byggde ett hus och installerade sig där med familjen, som så småningom får fem barn. Bottenplanets två lägenheter hyr han ut och får inkomst av, samtidigt som detta plan funkar som en perfekt isolering mellan hans egen lägenhet högst upp och källarplanet med (pedofil-)verkstad.
Åren går, en dotter växer upp och blir 11 år. Då är det 1977 och dags för hennes 42-åriga pappa att ha det första samlaget med henne. Mamma, som är 37, fattar inget. Ett antal övergrepp senare är Elisabeth 18, pappa 49 och mamma 44 och den 28 augusti 1984 spärrar pappa in Elisabeth i källaren och sätter handklovar på henne.
1.
Pappa är 53, mamma 48 och källarflickan Elisabeth är 22 år när hon 1988 föder sin första källarflicka som hon kallar Kerstin och som inte får lämna källaren förrän 19/4 2008 då hon dödssjuk förs till sjukhus i koma.
2.
Pappa är 54, mamma 49 och Elisabeth 23 när hon föder sin första källarpojke Stefan. Hans storasyster, källarflickan Kerstin är 1 år.
3.
Pappa är 58, mamma 53 och Elisabeth 27 när hon föder flickan Lisa som 9 månader gammal tas ifrån henne, lämnar källaren och "hittas" utanför huset.. Källarsyskonen Stefan och Kerstin är nu 4 och 5 år.
4.
Pappa är 59, mamma 54 och Elisabeth 28 när hon föder flickan Monika, som 10 månader gammal tas ifrån henne för att "hittas" den 15/12 1994 utanför huset.. Källarsyskonen Stefan och Kerstin är nu 5 och 6 år.
5.
Pappa är 61, mamma 56 och Elisabeth 30 när hon föder tvillingar och en av dem dör i källaren pga vanvård och bränns upp efteråt av pappa/morfar.
Källarsyskonen Stefan och Kerstin är nu 7 och 8 år.
6.
Pappa är 62, mamma 57 och Elisabeth 31 när den överlevande tvillingpojken Alexander tas ur källaren för att "hittas" liksom tidigare barn "hittats".. Källarsyskonen Stefan och Kerstin är nu 8 och 9 år.
7.
Pappa är 68, mamma 63 och Elisabeth 37 när det sista källarbarnet föds. Källarpojken Felix blir kvar i källaren med modern och de två äldre källarbarnen. Stefan och Kerstin har nu blivit 14 och 15 år gamla och hittills levat hela sina liv i fångenskap under jord, inspärrade med modern som utsatts för upprepade övergrepp, födslar och barnarov under dessa år. I huset därovanför källaren är pappa 73 år och mamma 68 år. De "upphittade" syskonen Lisa, Monika och Alexander har hunnit bli 12, 14 och 15 år och vet än så länge inget om sin mor och sina syskon i källaren. Där har Felix hunnit bli 5 år, brodern 18 år och modern är 42 när systern Kerstin som levt 19 år i fångenskap förs till sjukhus den 19 april 2008. En vecka senare, den 26 april 2008, hittas modern och syskonen av polisen och fångenskapen över. Nu kan deras syskon läsa om dem i tidningarna och se morfar (som de kallat Vati) på tv med jackan över huvudet.. Grannarna intervjuas och intygar samstämmigt att Josef Fritzl alltid hälsat artigt osv. Hyresgästerna hos Josef Fritzl är förfärade sedan de fått kännedom om vad som pågått under deras lägenheter. Elisabeth klassas som djupt psykiskt störd idag (förvånad?) och är i mycket dålig kondition. Hon är onaturligt blek och ser ut att vara i 60-årsåldern rapporteras det. Hennes barn är förstås också illa däran i varierande grad, främst naturligtvis källarbarnen som ej sett dagsljus eller haft en normal uppväxt. Bl.a. har de närvarat vid moderns alla födslar när morfadern förövaren och barnafadern förlöst henne. Elisabeths föräldrar har ytterligare fyra egna barn som alla är vuxna och bosatta på annat håll. Man kan förmoda att även dessa upplever en viss turbulens i sin vardag i dag.

Tolvbarnspappan och pedofilen Josef Fritzl har numera eget rum med säkerhetsdörr på polishuset i Amstatten. Fungerar Österrike som Sverige så kommer myndigheterna att tillförsäkra honom både gemensam vårdnad med modern dvs hans dotter och umgängesrätt med hennes och hans gemensamma barn dvs hans barnbarn..

Reflexion:
Österrike och bunkerliknande källare: Jfr Priklopil tidigare. Adolf Hitler var också från Österrike och bodde tidvis i bunker. Finns det ngt samband där?
www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1186079.svd

Jag var också källarflicka

på Nåsvägen i Bromma och skadades för livet av övergreppen jag utsattes för där som barn. Se www.ordfront.se/Bocker/Skonlitteratur/Trasdocka.aspx
Natascha Kampusch spärrades in 8½ år och Elisabeth Fritzl i 24 år av sina förövare www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1186079.svd
När jag såg ritningen över källaren där Natascha hölls inspärrad blev jag förvånad över att den så otroligt väl liknade min förövares källare.
Nu lider jag med de barn som växt upp i den österrikiska källaren med sin om och om igen våldtagna mor och deras syskon som växt upp i våningen ovanför med hennes förövare och dennes fru. Detta är utan tvekan inte bara en eller två enskilda personers brott utan en samhällelig skandal utan like. Vad är Österrike för ett land egentligen?

Källarflicka i tjugofyra år

Natascha Kampuschs 8½ års fångenskap i en pedofils källare trodde väl alla var ett rekord som inte skulle kunna slås. 73-årige Josef Fritzl sägs nu ha intagit Wolfgang Priklopils förstaplats: i 24 år har han hållit dottern Elisabeth fången i källaren, förgripit sig på henne och dessutom fått sju barn med henne, som hon fött där nere och som han genetiskt, biologiskt och DNA-mässigt, kanske ej emotionellt och socialt, är både far och morfar till.
Tjugofyra år i en källare ständigt utsatt för sexuella övergrepp av sin fångvaktare, förövare och far. Hon blev gravid sex gånger och födde sju barn. Tre barn har kvarstannat i fångenskap med modern i källaren. Av de övriga fyra dog en pojke i ett tvillingpar tre dagar efter födseln och tre togs upp i huset till förövaren och hans hustru, sedan man påstått att den "försvunna" dottern lagt dessa barn utanför huset för att deras morföräldrar skulle ta hand om dem.

Det finns åtta eller nio offer i den här historien:
1: Elisabeth Fritzl, som utsatts för sexuella övergrepp av sin far sedan hon var 11 år och som hållits inspärrad av honom sedan 1984
2: Hennes avlidna odöpta gossebarn
3, 4 och 5: Hennes tre barn som fötts och kvarstannat i fångenskapen i källaren. Felix är i dag 5 år och Stefan 18 år. Det äldsta barnet, 19-åriga Kerstin ligger medvetslös på intensiven och svävar mellan liv och död
6, 7 och 8: Hennes tre barn, som fötts 1993, 1994 och 1997 (som skilts från sin mor och syskonen genom deras fångenskap) och bott hos morföräldrarna, en genom adoption och två som fosterbarn: Lisa 16 år, Monika 14 år och Alexander 11 år
9: Det eventuellt nionde offret kan vara Elisabeths mor, den 68-åriga lärarinnan Rosemarie Fritzl, förövarens hustru, mormor till alla makens och dotterns barn. Hon påstås ej ha känt till något om sin dotters och sina barnbarns fångenskap. Detta kan dock vara fel, varför jag reserverar mig.
Offren tas nu om hand av ett team psykologer.
www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1186079.svd
Reflexion:
Vad har landet Österrike för lagar och myndigheter när man utan vidare kan låta tre "hittebarn" få växa upp hos en pedofil som har fyra personer (varav tre barn) inspärrade i en källare???

fredag 25 april 2008

Om att hata Anders Eklund skriver Anna Larsson i SvD i dag

och det är verkligen att röra i en myrstack. För när hon säger att det är i hemmen de grövsta brotten mot barn sker, då hör föräldrar från alla håll av sig och protesterar. Om dom här protesterna vore lika många, lika snabba och lika högljudda, när ett barn utsätts för övergrepp, vore mycket vunnet.
I dag kan en man fällas för våldtäkt av sin fru, men det har inte alltid varit så. Och det är inte förrän nyligen man har börjat inse att barn i hem där våld förekommer är brottsoffer.
Barn som utsätts för övergrepp är längst ner på skalan, för vi kan inte se, vi törs inte se, vi vill inte se och om vi ändå ser, så vill vi inte tro, vill vi inte veta och vill vi inte höra mer.
Tack Anna Larsson, för att du rörde om lite i myrstacken! Kanske hjälper det ett utsatt barn. Om det så bara hjälper ett enda barn är det mycket värt.
Läs Anna Larssons kolumn på www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1176971.svd

söndag 6 april 2008

Förr gick skam på torra land. I dag står skam på balkonger och kastar ner flickor..

Något, som upprört många människor den senaste tiden, är att flera unga flickor fallit från balkonger. Någon enstaka har överlevt, men det stora flertalet har dött, trots att svenska balkongräcken är höga nog att skydda någon från att råka falla. Har alltså alla dessa olyckssaliga flickor oförsiktigt suttit på kanten av räcket och dinglat med benen? Eller har kanske några av dem stått på en stol intill räcket och tappat balansen? Kan det inte ha någon som helst betydelse att alla dessa olyckliga flickor kommer ur skamkulturer? Kan de möjligen ha utsatts för skambrott?
En flicka, som överlevde, har försäkrat att hon inte alls har blivit knuffad. Antingen talar hon sanning eller inte. I så fall är hon nog, efter fallet, alltför rädd att säga sanningen. Det är förståeligt och förlåtligt, eftersom hon är omgiven av närstående ur skamkulturen, med allt vad det innebär om tystnadskrav och outtalat hot. Men om hon råkar ramla igen från balkongen får vi kanske visshet. Fast då är det ju tyvärr för sent..

lördag 5 april 2008

Om Arboga: det grövsta övergrepp som tänkas kan

När jag skrev Trasdocka, som handlar om hur ett barn, som var jag, påverkats av sexuella övergrepp, skrev jag också att det var den näst värsta kränkning som kan drabba en. Att mördas är värst och värst av allt är när ett barn mördas.
Under åren har vi läst om spektakulära fall. En liten tysk pojke som naken stått bunden utanför föräldrarnas husvagn på en rastplats någonstans i Sverige. En lite pojke som fått svälta, torterats med iskallt vatten, slagits och piskats och slutligen dött.
I nutid har vi läst om Bobby Äikiä, vi har sett hans mjuka ansikte med mörka ögon och barnets öppna, förtroendefulla blick. Vi har läst otaliga vittnesmål om hans kärleksfulla väsen. Och vi har sörjt och känt oss maktlösa inför skildringen av alla plågor, förnedring och hjärtlöshet han fick genomlida innan han, misshandlad och tillfogad svåra brännskador, kastades ut naken i snön utanför huset.
Vi har läst om lilla babyflickan vid viadukten, ängeln som lämnat ett leende kvar, som det står på hennes anonyma gravsten. Vi har läst och vi har sörjt. Nyss revs sorgen upp igen sedan tidningarna trumpetat ut att mamman hörts av. Det var min dotter, har hon snyftande sagt i samtal från Finland till svensk polis, det var hennes pappa som gjorde det här.

Men de senaste veckorna har vi knappt gjort annat än sörjt. Vi har sörjt två små syskon i Arboga. Varje morgon har varit att vakna till en ny dag med smärta. Bilder av lekredskap utanför deras hus med löften om liv som inte fick levas. Bilder av ljus och blommor vid deras staket, uttryck för allas vår gemensamma sorg. Samtalen vi haft människor emellan om detta oerhörda som språket saknar ord att uttrycka. Vi sörjer och vi kommer att sörja länge. Varje gång ett barn mördas kommer sorgen efter andra barn som mördats tidigare tillbaka.

fredag 4 april 2008

Blandade känslor..

Telefonen ringer... En kvinna jag inte träffat på länge berättar att hon ska få en ny baby. Ett glädjebud, ändå är mina känslor blandade. På utställningen Garnteckningar 2007 tog jag med en bild som inspirerats av hennes berättelse om hur exmaken kom till hennes bostad och kallade henne hora och jävla lesbiska subba. Deras gemensamma lilla barn hade befunnit sig inom hörhåll och jag föreställde mig scenen. Nu blandas min glädje med oro och sorg. Det borde inte vara så, men det ÄR så. Jag har upplevt hur det är att domineras, förtryckas och behandlas illa av en person i en nära relation som borde präglats av förtroende och respekt. Bland annat därför är mina känslor blandade i dag. Men inte bara därför, visar det sig, när en tid passerat och nyheten fått sjunka in. Min utställning pågick 8/5-20/6 2007. Vi har inte setts sedan dess. Vår kontakt har i princip varit ensidig, dvs mest från min sida, i nästan ett år. Jag har stängts av, fimpats, dissats i ett år. Då är det inte konstigt att mina känslor är blandade. Nu kommer sorgen över förlusten upp. Den har naturligtvis legat under ytan länge, som en irriterande och obesvarad fråga.

Men jag vill inte sörja; jag tänker inte fortsätta att lura mig själv och låta mig behandlas som trasdocka längre. Jag är människa, av kött och blod och framförallt ande. Mitt andliga jag (jag höll närapå att skriva mitt adliga jag) mår inte bra av att dissas. Anden kräver rymd, utrymme och frihet, vill inte stängas in i en trång källare igen. När jag insett det är mina känslor inte längre blandade.

Ändå dröjer tankarna kvar. Kvar vid ett ofött barn som föds in i en relation som, såvitt jag vet, hittills bara präglats av VERBALT våld. Jag har lyssnat på ett föredrag Nea Mellberg höll i Umeå om hur mannens våld mot kvinnan börjar med gränsöverträdelser i språket. Det finns ett känt mönster och det mönstret kommer igen i den här relationen. Nea Mellberg talade om en våldsspiral: våldet trappas upp allt eftersom. Hur frustrerande är det inte att stå bredvid och maktlös betrakta en, som man trodde, klok kvinna med öppna ögon kliva tillbaka in i en relation där hon möts av redan välbekant verbalt våld. Men mest maktlösa är barnen, både det redan födda och det ännu ofödda. En av föräldraskapets uppgifter är att ge barnen skydd. Men en far, som utövar våld och en mor, som låter det ske, skyddar inte sina barn.

Så här i efterhand inser jag att mamman inte är fullt så klok som jag fått för mig. Jag har trott på hennes ord mer än på hennes handlingar. Med den distans jag har idag ser jag tydligt hur jag felbedömt. Intellektuell begåvning går inte alltid hand-i-hand med emotionell och social begåvning, det vet jag ju från egen dyrköpt erfarenhet. Slutsats: man ska tro på det människor GÖR, inte det de SÄGER.

När jag sa till mamman att jag tyckte det var oerhört att pappan kallat henne hora, ursäktade hon honom med att han inte förstod svenska så bra: Han insåg nog inte riktigt hur jävligt det var att kalla någon hora, för ordet hade kanske inte samma laddning i hans kultur, där det användes mer frekvent. Sedan jämförde hon exmaken med treårssonen, som ju inte heller vet vad hora betyder! Jag påpekade då att jämförelsen haltade. Hon infantiliserade exmaken och gav honom en barnroll, inte den vuxenroll han ju borde ha och faktiskt hade, även om han passade illa i rollen. Att "mamma" en vuxen man och låta "barnet" skrika hora åt "mamma" eller slå "mamma" går FETBORT!

Det känns tragiskt att som maktlös utomstående bevittna, än mer tragiskt att som maktlöst barn växa upp och leva under en sådan relations skadliga (ibland dödliga) inflytande och påverkan.
Bli ensam mamma, nu! vill jag utropa. Rädda dina barn!

Avslutningsvis tänker jag på modiga sprudlande Zinat Pirzadeh som flytt Iran och maken hon tvångsgiftes med. Han som skulle sätta ett hårstrå på dörren för att kontrollera om Zinat lämnade hemmet.
-Gör du det, sa hon tufft, du blir snart flintskallig! Zinat kom ur denna kultur, lämnade den och byggde upp en ny tillvaro här. Jag förstår inte att en svensk kvinna medvetet vill ta ansvar för och bidra till att denna kulturs yttringar förs in i Sverige år 2008.