Engla! Dagarna går och ångesten växer. Alla dessa flickor jag upplevt på löpsedlar genom åren kommer igen. Jag ser deras ansikten framför mig och minns. Kerstin på löpsedeln på sommarkiosken vid Skarpnäcks koloniområde på gamla Tyresövägen, alldeles intill kyrkogården och mittemot flygfältet. Jag kände inte Kerstin, men jag grät ändå, hon kunde varit min lillasyster. Majsan minns också Kerstin väl. Hon kände henne inte heller, men grät precis som jag. Vi var två små flickor som på varsitt håll grät över en annan liten flickas öde. Hur många små flickor gråter inte idag? Detta är varje flickas största rädsla. Den som alla känner till, men inte får prata om.
Nu ringde Majsan och sa "det var -55 och den första nyheten jag läste, jag satt på en trätrappa upp mot ett hus och solen den sken, det var jättevarmt den sommaren, om du kommer ut till Bergholmen ska jag visa dig var jag satt.."
Majsan tänker också på Helen från Hörby.
Alla tidigare fall kommer tillbaka igen.
onsdag 9 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar