Det finns människor som påminner om kameleonter och tar färg efter omgivningen. Man kan vara som ett läskpapper. riktigt suga åt sig allt elände vi omges av en vanlig dag. Nu är Engla, 10 år försvunnen. Man påverkas av dramat och dess tragik. Vi som utsatts för övergrepp i barndomen kanske tar det extra hårt, eftersom gamla oönskade minnen oundvikligen tränger fram. Så idag har varit en riktigt deppig dag, en sån som väntar om hörnet när man minst önskar det. En deppig dag som kännetecknas av att man försöker hålla humöret uppe, samtidigt som det faller ner hela tiden. Det har känts deppigt, men mest av allt jobbigt, jobbigt att gaska upp sig när man inte ens vet vad gaska innebär. Hur gör man egentligen?
I kväll föll snö igen, helt hänsynslöst på mina blomknoppar. Jag var på middag hos B och såg det på hemvägen. Jag hade fått en blå klänning av B och en spetsgardin, men glömde kvar båda.
Jag kan inte ens nämna det mest oerhörda, så ont gör det att sätta namn på. Men mina tankar är där. Hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar