Jag vaknar till en ny morgon och tänker på min väninna S. Henne känner jag som ett träd, som växer på ett berg med bara lite jord och mycket blåst. Trädet blir inte så högt, inte stort heller och det kryper liksom längs bergssidan, för att undkomma blåsten. Rötterna ringlra sig in i skrevorna, envist sökande efter den näringsfattiga jorden, ger inte upp, nästan spränger berget, tar tillvara varje smula, varje jordkorn, med karg glädje och klarsynt tacksamhet. Begär mycket, får lite, ger ändå inte upp. Sån är S och jag gläds över att ha fått lära känna henne och ta del av hennes klokskap.
S har levt på det där jävla berget länge, med allt vad det innebär, brutits, knäckts, splittrats i blåsten, men aldrig gett tappt, hela tiden kommit igen, böjt sig lite till kanske, men bara för att ta nya tag. Det kan vara ensamt på det där jävla berget, men vi som står nedanför ser upp mot S och hennes exempel: Håll ut, för fan, S!
S i envig med ett berg: Envis, envis.
Och berget? Bara bergigt.
Liten tuva stjälper ofta stort lass?
Ha! Ett litet träd kan spränga ett stort berg!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar