Paul, 69 år var 73-årige Josef Fritzls vän

www.aftonbladet.se/nyheter/article2376386.ab berättar om Paul och det han upplevt av Josef Fritzl sedan deras första möte 1973 (fyra år innan Elisabeth, 7 år, började utsättas för sexuella övergrepp och elva år innan hon stängdes in i källaren). Båda männen, som nu känt varann i 35 år, har flera gånger besökt varann på respektive hemort och även varit tillsammans i Thailand. Men idag mår Paul dåligt vid tanken på källarfångarna han haft under sina fötter när han år 2005 satt i Fritzls trädgård. Då var barnen där nere 2, 15 och 16 år och hade aldrig sett vare sig sol eller måne, inte heller fler än två vuxna människor: sin mor och hennes förövare, deras far och morfar. Paul lade märke till att de tre barnen (som alla fötts i källaren och levt sitt första år där) verkade rädda för sin morfar (som i hemlighet också var deras far). Dessa barn var vid det sista tillfället Paul såg dem 9, 11 och 12 år gamla.

När jag läser om Pauls obehag inför vetskapen om sin f.d. vän Josefs hemlighet inser jag plötsligt vilken njutning det måste ha varit för Josef med alla dessa dumbommar som aningslöst suttit på gräsmattan ovanför hans källarfångar. Vilken triumf! Vilken känsla av makt! Av överläge!

En journalist har påpekat att huvudgatan i Amstatten går precis intill Josefs hus och att han skulle ha kunnat bli överkörd! Hur skulle det då gått med hans fångar där nere? Där vill jag bara tillägga, han hade lika gärna kunnat få stroke eller en hjärtattack. Hur det då skulle gått för Josef Fritzls källarfångar är väl inte svårt att gissa. Om de någonsin hade återfunnits skulle väl i så fall varit i samband med en eventuell rivning.

Karin Ahlborg förstår inte hur fru Fritzl kunde blunda i 24 år

www.aftonbladet.se/nyheter/article2366700.ab Själv är jag lindrigt förvånad. Min mamma blundade, blundar än och har blundat längre än Rosemarie Fritzl. Min förövares fru blundade men har delvis börjat öppna ögonen. Min förövares nya fru blundar och påstår sig känna till att inget hände åratal innan hon kom in i handlingen. Förövarens arbetskamrater på myndigheten blundade, en har senare bett om ursäkt för att hon inget gjorde fast hon visste, en anser idag att jag och min förövare båda var "offer för en komplicerad överföringsreaktion".
Tingsrätten i Ystad hade ett helt turnésällskap kring Tito Beltran som blundat i åratal, men som nu kunde berätta vad de sett när de vägrat se.
Nea Mellberg som forskat kring sexuella övergrepp har visat att mödrar till incestoffer ofta förnekar och skyler över. www.borea.nu/index.asp?PAGE=1&ARTICLE=1&saID=113 www.foreningenkobra.com/Kobra_overkliga_blir_verklighet.htm

Om en normal morfar

En artikel om en annan morfar (i motsatt läge) dyker upp webbvägen (om en svensk morfar som är starkt oroad för sitt barnbarn pga misstänkta övergrepp). www.ekuriren.se/link.php?id=666872

Fritzl tidigt känd som sexförbrytare

Nygamla uppgifter pekar på att hr Fritzl redan var känd av sin omgivning som sexbrottsling. www.thesun.co.uk/sol/homepage/news/article1103756.ece Jag kom att tänka på Anders Eklund igen. Och omvärldens lite generade tystnad. En dödande tystnad som ständigt skördar nya offer. Samt flata myndigheter med sparkrav som första prioritet. Vi låter nån annan (=myndigheterna) sköta jobbet. Vi lägger oss inte i. Kanske dags att sluta nu. Vi måste sluta hålla käft. Vi måste lägga oss i. www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1192345.svd

Glöm inte de åtta levande begravda

www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1194973.svd
Martin Grann, professor i psykologi och forskningschef, Kriminalvården uttalar sig om Josef Fritzl och hans åtta (kända) offer, men fokus ligger framförallt på Josef Fritzl. Jag måste märka ord för professorn och forskningschefen befinner sig enligt artikelrubriken "Djupt i obegripligt mörker":

INSPÄRRAD (=levande begravd)

HAN TVINGADE HENNE TILL SEX (=en förmildrande omskrivning av de övergrepp och våldtäkter fadern utsatt dottern Elisabeth för sedan hon var 11 år och som sedan pågått kontinuerligt under 31 år)

UTAN ATT NÅGONSIN KOMMA UT I FRISKA LUFTEN (=födas och kvarstanna under jord i mörker, med dålig luft, näringsbrist, isolerade från omvärlden i ett tillstånd av permanent depression, med en deprimerad mamma som utsätts för upprepade våldtäkter och vars förlossningar man bevittnar)

LÅSA IN SIN EGEN DOTTER I EN FÄNGELSEHÅLA UNDER 24 ÅR (=begrava åtta av sina egna barn levande under jord. Ett av dem föddes under jord och avled efter tre dygn. Tre av dem föddes under jord och kvarstannade under sina första 9, 10 resp. 15 månader. Tre barn föddes under jord och kvarstannade under hela sina liv fram till det uppdagades efter 5 år, 18 år resp. 19 år. Elisabeth Fritzl som fördes bort vid 18 års ålder var levande begravd i 24 år.)

SAMTIDIGT UPPRÄTTHÅLLA EN UTÅT SETT NORMAL FASAD (=med österrikiska myndigheters, dvs polisens och socialtjänstens, bistånd: genom att polisen avblåst sökandet efter den av honom kidnappade och levande begravda dottern och genom att socialen låtit honom få behålla de tre barn han kidnappat från dottern som fosterbarn utan kontroll av deras identiteter medelst DNA-prov eller vidare efterforskningar efter deras mor, den "försvunna" Elisabeth trots klara och upprepade indikationer på hennes geografiska anknytning till sitt föräldrahem)

EN PEDOFILS VARDAGSLIV

Han byggde ett hus och installerade sig där med familjen, som så småningom får fem barn. Bottenplanets två lägenheter hyr han ut och får inkomst av, samtidigt som detta plan funkar som en perfekt isolering mellan hans egen lägenhet högst upp och källarplanet med (pedofil-)verkstad.
Åren går, en dotter växer upp och blir 11 år. Då är det 1977 och dags för hennes 42-åriga pappa att ha det första samlaget med henne. Mamma, som är 37, fattar inget. Ett antal övergrepp senare är Elisabeth 18, pappa 49 och mamma 44 och den 28 augusti 1984 spärrar pappa in Elisabeth i källaren och sätter handklovar på henne.
1.
Pappa är 53, mamma 48 och källarflickan Elisabeth är 22 år när hon 1988 föder sin första källarflicka som hon kallar Kerstin och som inte får lämna källaren förrän 19/4 2008 då hon dödssjuk förs till sjukhus i koma.
2.
Pappa är 54, mamma 49 och Elisabeth 23 när hon föder sin första källarpojke Stefan. Hans storasyster, källarflickan Kerstin är 1 år.
3.
Pappa är 58, mamma 53 och Elisabeth 27 när hon föder flickan Lisa som 9 månader gammal tas ifrån henne, lämnar källaren och "hittas" utanför huset.. Källarsyskonen Stefan och Kerstin är nu 4 och 5 år.
4.
Pappa är 59, mamma 54 och Elisabeth 28 när hon föder flickan Monika, som 10 månader gammal tas ifrån henne för att "hittas" den 15/12 1994 utanför huset.. Källarsyskonen Stefan och Kerstin är nu 5 och 6 år.
5.
Pappa är 61, mamma 56 och Elisabeth 30 när hon föder tvillingar och en av dem dör i källaren pga vanvård och bränns upp efteråt av pappa/morfar.
Källarsyskonen Stefan och Kerstin är nu 7 och 8 år.
6.
Pappa är 62, mamma 57 och Elisabeth 31 när den överlevande tvillingpojken Alexander tas ur källaren för att "hittas" liksom tidigare barn "hittats".. Källarsyskonen Stefan och Kerstin är nu 8 och 9 år.
7.
Pappa är 68, mamma 63 och Elisabeth 37 när det sista källarbarnet föds. Källarpojken Felix blir kvar i källaren med modern och de två äldre källarbarnen. Stefan och Kerstin har nu blivit 14 och 15 år gamla och hittills levat hela sina liv i fångenskap under jord, inspärrade med modern som utsatts för upprepade övergrepp, födslar och barnarov under dessa år. I huset därovanför källaren är pappa 73 år och mamma 68 år. De "upphittade" syskonen Lisa, Monika och Alexander har hunnit bli 12, 14 och 15 år och vet än så länge inget om sin mor och sina syskon i källaren. Där har Felix hunnit bli 5 år, brodern 18 år och modern är 42 när systern Kerstin som levt 19 år i fångenskap förs till sjukhus den 19 april 2008. En vecka senare, den 26 april 2008, hittas modern och syskonen av polisen och fångenskapen över. Nu kan deras syskon läsa om dem i tidningarna och se morfar (som de kallat Vati) på tv med jackan över huvudet.. Grannarna intervjuas och intygar samstämmigt att Josef Fritzl alltid hälsat artigt osv. Hyresgästerna hos Josef Fritzl är förfärade sedan de fått kännedom om vad som pågått under deras lägenheter. Elisabeth klassas som djupt psykiskt störd idag (förvånad?) och är i mycket dålig kondition. Hon är onaturligt blek och ser ut att vara i 60-årsåldern rapporteras det. Hennes barn är förstås också illa däran i varierande grad, främst naturligtvis källarbarnen som ej sett dagsljus eller haft en normal uppväxt. Bl.a. har de närvarat vid moderns alla födslar när morfadern förövaren och barnafadern förlöst henne. Elisabeths föräldrar har ytterligare fyra egna barn som alla är vuxna och bosatta på annat håll. Man kan förmoda att även dessa upplever en viss turbulens i sin vardag i dag.

Tolvbarnspappan och pedofilen Josef Fritzl har numera eget rum med säkerhetsdörr på polishuset i Amstatten. Fungerar Österrike som Sverige så kommer myndigheterna att tillförsäkra honom både gemensam vårdnad med modern dvs hans dotter och umgängesrätt med hennes och hans gemensamma barn dvs hans barnbarn..

Reflexion:
Österrike och bunkerliknande källare: Jfr Priklopil tidigare. Adolf Hitler var också från Österrike och bodde tidvis i bunker. Finns det ngt samband där?
www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1186079.svd

Myndigheterna märkte inget alls

och varför blir jag inte förvånad? Kan det bero på att myndigheterna här visste om övergreppen som deras anställde utsatte mig för och höll käften? Kan det bero på att myndigheterna här sekretessbelägger min utsaga till år 2050? Kan det bero på att stadsarkivet sekretessbelägger min förövares identitet? Kan det bero på att myndigheterna här gjorde mängder av hembesök när jag växte upp i ständig hunger hos en dysfunktionell familj?
Nej, vad säger jag? Nu när familjen Fritzl stiger fram i det mediala ljuset framstår ju min familj som mindre och mindre dysfunktionell, nu verkar den ju snudd på normal..
www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1188507.svd

Jag var också källarflicka

på Nåsvägen i Bromma och skadades för livet av övergreppen jag utsattes för där som barn. Se www.ordfront.se/Bocker/Skonlitteratur/Trasdocka.aspx
Natascha Kampusch spärrades in 8½ år och Elisabeth Fritzl i 24 år av sina förövare www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1186079.svd
När jag såg ritningen över källaren där Natascha hölls inspärrad blev jag förvånad över att den så otroligt väl liknade min förövares källare.
Nu lider jag med de barn som växt upp i den österrikiska källaren med sin om och om igen våldtagna mor och deras syskon som växt upp i våningen ovanför med hennes förövare och dennes fru. Detta är utan tvekan inte bara en eller två enskilda personers brott utan en samhällelig skandal utan like. Vad är Österrike för ett land egentligen?

Källarflicka i tjugofyra år

Natascha Kampuschs 8½ års fångenskap i en pedofils källare trodde väl alla var ett rekord som inte skulle kunna slås. 73-årige Josef Fritzl sägs nu ha intagit Wolfgang Priklopils förstaplats: i 24 år har han hållit dottern Elisabeth fången i källaren, förgripit sig på henne och dessutom fått sju barn med henne, som hon fött där nere och som han genetiskt, biologiskt och DNA-mässigt, kanske ej emotionellt och socialt, är både far och morfar till.
Tjugofyra år i en källare ständigt utsatt för sexuella övergrepp av sin fångvaktare, förövare och far. Hon blev gravid sex gånger och födde sju barn. Tre barn har kvarstannat i fångenskap med modern i källaren. Av de övriga fyra dog en pojke i ett tvillingpar tre dagar efter födseln och tre togs upp i huset till förövaren och hans hustru, sedan man påstått att den "försvunna" dottern lagt dessa barn utanför huset för att deras morföräldrar skulle ta hand om dem.

Det finns åtta eller nio offer i den här historien:
1: Elisabeth Fritzl, som utsatts för sexuella övergrepp av sin far sedan hon var 11 år och som hållits inspärrad av honom sedan 1984
2: Hennes avlidna odöpta gossebarn
3, 4 och 5: Hennes tre barn som fötts och kvarstannat i fångenskapen i källaren. Felix är i dag 5 år och Stefan 18 år. Det äldsta barnet, 19-åriga Kerstin ligger medvetslös på intensiven och svävar mellan liv och död
6, 7 och 8: Hennes tre barn, som fötts 1993, 1994 och 1997 (som skilts från sin mor och syskonen genom deras fångenskap) och bott hos morföräldrarna, en genom adoption och två som fosterbarn: Lisa 16 år, Monika 14 år och Alexander 11 år
9: Det eventuellt nionde offret kan vara Elisabeths mor, den 68-åriga lärarinnan Rosemarie Fritzl, förövarens hustru, mormor till alla makens och dotterns barn. Hon påstås ej ha känt till något om sin dotters och sina barnbarns fångenskap. Detta kan dock vara fel, varför jag reserverar mig.
Offren tas nu om hand av ett team psykologer.
www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1186079.svd
Reflexion:
Vad har landet Österrike för lagar och myndigheter när man utan vidare kan låta tre "hittebarn" få växa upp hos en pedofil som har fyra personer (varav tre barn) inspärrade i en källare???

Det är slut med ARVID

Idag var det på håret upptäckte jag men jag hann. ARVID idag var återseende och återhörande. Konstigt nog hinner man få en relation ganska snabbt med människor när man träffas i en liten grupp och arbetar gemensamt mot samma mål.
Men jag tyckte jag presenterat mig fel igår och tog igen det idag. Eventuella fördomar kan vara starka och jag fick lov att ta tjuren vid hornen.
Nu är det slut med ARVID! Jag går stärkt vidare med mitt nyvunna intyg i handen. Bäva bromsklossar!

Datorn och mittemellangenerationen

De som är unga idag blir tidigt datavana. De struntar i regel i bruksanvisningar och experimenterar sig fram i stället. En pojke jag känner är just nu i färd med att bygga sin första hemsida. Jag vågar inte nämna hans ålder, men han slutar inte i grundskolan på länge än. Den pensionerade generationen går på seniorträff och lär sig data under ledning av ärrade veteraner. Sedan surfar de friskt på med utbyte av foton över nätet och chattar framför webcam med barnbarnen irl, in real life.

Men så finns det en mittemellangeneration och den tillhör jag och några med mig. Vi är inte tillräckligt unga för att ha vuxit upp med en virtuell barnvakt och inte heller tillräckligt gamla för att ha tid med några seniorträffar.
Jag fick sommarjobb på ett försäkringsbolag när datorer fortfarande var dyra och ganska ovanliga på arbetsplatser. Imponeringsfaktorn var enorm när jag berättade för icke invigda att jag satt framför en dator om dagarna. Själv var jag mindre imponerad.
Datorn hade ett sökverktyg där man kunde ställa frågor utifrån de ibland ofullständiga uppgifter man fick av uppringande försäkringstagare. Jag brukade roa mig med att fråga datorn finns Gud? och andra svårbesvarade frågor. Den gick bet på allt förstås. Men jag kunde meddela en häpen omvärld att enligt jobbdatorn fanns inte Gud: uppgift om detta saknas.

Jag har kontakt med M, en kvinna som sedan åratal förekommer flitigt i media, med både ris och ros, fast mest ros. Hon mailade nyss att hon inte haft tid att ordna nån hemsida. Liksom jag, men jag har haft tid, däremot inte modet och självförtroendet. Mittemellan igen, både för ung och för gammal.

Under min tjänstgöring på Televerket kom människor från u-länder ofta på studiebesök och häpnade över vår ålderstigna utrustning. Vi, som sålde högteknologiska underverk till u-länder, satt själva och harvade på museiföremål. Vem skulle tro dem när de kom hem och berättade detta?

Vi talade ofta om den dag vi skulle få den nya utrustning som arbetsgivaren så länge utlovat. Och så kom den, till slut. Innan hade vi suttit vid en arbetsyta på 0,53 kvm, armbåge mot armbåge intill varann i långa rader och kunnat prata med grannar till vänster och höger.
Nu fick vi nya lokaler. Där stod enorma skrivbord med plats för åbäken till skärmar och tangentbord. Luftfuktigheten var reglerad, likaså temperaturen. Inte för vår skull, vi som tidigare jämt klagat på drag, utan för datorernas. Här och där stod stora benjaminfikusar, inte heller för vår skull.
Nej, datorerna skulle trivas, luftfuktigheten hölls i schack med hjälp av fikusar. Vi satt långt ifrån varann, utspridda på olika rum och kunde knappt föra ett samtal längre.

Majsan föreslår ny repertoar åt operasångaren Tito Beltran

Nu ringde Majsan och föreslog att Tito i sin kommande, nya repertoar skulle sjunga "Vill ni
se en stjärna, se på mej.." Jag däremot föredrar Fångarnas kör av någon anledning. Då kontrar Majsan med "Släpp fångarne loss, det är vår.."

Majsans lillsyrra Stina var på Skansen med pappan på konsert men då sa den lille: jag skriver inte autografer åt idioter! Hans unga beundrarinna blev mycket sårad, när hon hörde hans kommentar.
Så var det när han förlorade två hängivna fans.

På kursen ARVID i Fisksätra

Ingen helgångest här inte!
Idag var jag på en kurs som heter ARVID i Fisksätra. Alla som en gång varit på kurs vet hur upplyftande det är! En hel del nytt snappade jag upp och mer ska det bli, för kursen fortsätter i morgon.
Majsan tycker man ska lära sig nya saker vareviga dag och jag får ge henne rätt. Det ÄR roligt att lära sig nya saker. Jag säger som Pippi:
Jag vill aldrig bliva stur!
Jag är nog en sån som skulle kunna gå i skolan livet ut. Nu känner jag mig stärkt inför det kommande mötet med dem som ifrågasätter min auktoritet.

Playhouse Teater

Ja, ja, ja! Det var verkligen en aha-upplevelse att se sig själv stå där på scenen och försöka övertyga! Kort, intensivt och folkbildande tog sig Playhouse Teater an uppgiften och jag är tacksam för att jag fick ta del av programmet.
Jag ska försöka använda mina nyvunna kunskaper den 6 maj. Ett nytt och användbart verktyg mot vuxenmobbning förhoppningsvis.

Nu är debatten igång

Jag var inne på:
www.hosannas.info/worldpress/?p=379
och la en kommentar, titta på den! För varje röst som hörs och varje blogg som syns blir vi fler och märks mer, det är viktigt. Utsatta barn behöver uppmärksammas, inte bara personer som åtalas för sexuellt utnyttjande av underårig, som t.ex. Tito Beltran. Eller som Anders Eklund som häktats för mordet på lilla Engla. Jag vill fokusera på offren mer än på de presumtiva förövarna. Barn som drabbas har små möjligheter att göra sig hörda. Ju längre tystnad desto större skada. Bryt tystnaden!

Om att hata Anders Eklund skriver Anna Larsson i SvD i dag

och det är verkligen att röra i en myrstack. För när hon säger att det är i hemmen de grövsta brotten mot barn sker, då hör föräldrar från alla håll av sig och protesterar. Om dom här protesterna vore lika många, lika snabba och lika högljudda, när ett barn utsätts för övergrepp, vore mycket vunnet.
I dag kan en man fällas för våldtäkt av sin fru, men det har inte alltid varit så. Och det är inte förrän nyligen man har börjat inse att barn i hem där våld förekommer är brottsoffer.
Barn som utsätts för övergrepp är längst ner på skalan, för vi kan inte se, vi törs inte se, vi vill inte se och om vi ändå ser, så vill vi inte tro, vill vi inte veta och vill vi inte höra mer.
Tack Anna Larsson, för att du rörde om lite i myrstacken! Kanske hjälper det ett utsatt barn. Om det så bara hjälper ett enda barn är det mycket värt.
Läs Anna Larssons kolumn på www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1176971.svd

Lågintensiv krigföring mot pedofiler

Rubriken säger allt. Jag anser att samhället bedriver en alltför lågintensiv krigföring mot pedofiler. Anders Eklund har fått ett nytt och lämpligare boende på din och min bekostnad,
men i Stockholms omnejd härjar en man som
hittills försökt röva bort fyra barn.
Ämnet måste upp på agendan. Synliggöras. Bobby, Engla och Helen är några av de barn som aldrig mer kan göra sina röster hörda. För deras skull måste vi som kan tala ta ordet. Den fortsatta rättegången mot Tito Beltran ger dock, genom sitt mediavärde, hopp om att diskussionen ska fortsätta.
Detta givetvis oavsett utgång.

Hertiginnan af Uppsala vs Blondinbella

Ny i bloggvärlden besöker jag då och då hertiginnans blogg för att lära mig lite av varje. Det är som att leta guld: mycket grus och lite guld. I dag är det rubrik som ovan, fast tvärtom hos originalet och hertiginnan skriver "plånboken talar mer sanning än ni anar" vilket är den här dagens guldkorn.

En person, som trodde jag var mycket beläst, frågade vilken bok jag rekommenderade honom att läsa. Han ville bara läsa en enda bok för att ge sitt liv ett lyft. Jag fick lov att tänka till en stund innan jag kom på att det faktiskt finns en bok som har allt man behöver veta.
Jaha och vilken bok är det?
Plånboken. Den enda bok du nånsin behöver läsa är plånboken, bläddra i den för där står allt.

Hertiginnan kastar ofta pärlor för svin, men vad gör det, hon har gott om pärlor. Tyvärr fastnar kommentatorerna om och om igen i ett träsk av avund, utseendefixering m.m. Lyft blicken vill jag säga. Bakom prålet en tänkande människa.

Vid ett tillfälle (jag säger inte när och inte heller var) såg jag ett par gardiner i ett tyg som kostar 650 kr/m på NK. Personen som sytt gardinerna var mycket stolt över sitt arbete, men jag hade svårt att uppskatta sömnadskonsten. Gardinerna, som inte var mönsterpassade, hängde som "ett upp och ett i minne" och gav mig en känsla av vindögdhet. Ingen kan ana hur påverkad jag blev av dessa gardiner. Till slut utbrast jag: bara för att man har en symaskin betyder inte att man kan sy! Sen insåg jag att problemet börjat innan sömnaden. Vid tillklippningen, närmare bestämt: och bara för att man har en sax betyder inte att man kan klippa! Jag fick ge mig. Problemet hade uppstått tidigare ändå: bara för att man har en hjärna betyder inte att man kan tänka! Hjärnan, precis som den övriga kroppen, behöver gymnastik. Muskler kan förtvina om dom inte används. Hertiginnan har fått kritik för uttrycket "ärthjärna", men det är klart hon blir frustrerad när hon inte blir förstådd. Läs mer på http://www.veckomagasinet.se/

Tito Beltrans båda pågående mål slås ihop

Ja, du läste rätt. Det är sagt tidigare, men tål att sägas igen. Mer info finns i förra bloggposten.

Tito Beltran i hovrätten

Tito Beltran ska preliminärt infinna sig
tisdag den 19 augusti 2008 i
Hovrätten för Västra Sverige
Box 40 , 401 20 Göteborg
(besöksadress: Packhusplatsen 6, Göteborg)
Mål nr B 2019-07 handläggs av rotel 14.
tel nr till hovrätten: 031 701 22 00
fax nr till hovrätten: 031 774 29 43
e-mail: hovratten.vastrasverige@dom.se
http://www.vastrahovratten.domstol.se/

Rättegångar och domar är till stor del offentliga. Tito Beltran har gett uttryck för att hans mänskliga rättigheter åsidosatts och att det svenska rättsväsendet skulle vara rasistiskt.
Vare sig du tror att en oskyldigt dömts i Ystad eller att en skyldig gått fri i Varberg är det intressant att se hur hovrätten dömer.
Hovrätten e-mailar domen till dig om du begär det!

Pedofilbröllop som slutade i skilsmässa

Aftonbladet skrev den 18 april 2008 om Nojoud, en 8-årig flicka, som tvingades sluta skolan i februari för att gifta sig med en 30-årig man och under två månader utsättas för misshandel och upprepade sexuella övergrepp. Men den 2 april stämde hon sin far (som tvingat in henne i äktenskapet) och begärde skilsmässa från maken. De båda männen, Nojouds far resp. make greps efter beslut av domaren och den 15 april upplöstes äktenskapet genom att domstolen ogiltigförklarade (annullerade) det. Nojoud firade med tårta tillsammans med sina nallar, skriver Aftonbladet.

Det är en fantastisk historia, men Nojoud är tyvärr inte ensam: Det finns över 51.000.000 barnbrudar i världen. Nojoud särskiljer sig dels genom att hon är den första som vågat trotsa männen och begära skilsmässa och dels genom att hon fick publicitet.

Läs mer om modiga Nojoud i Aftonbladet
www.aftonbladet.se/kvinna/article2279320.ab
och i Yemen Times
www.yementimes.com/article.shtml?i=1145&p=front&a=2
samt även
www.yementimes.com/article.shtml?i=1147&p=front&a=1
Där används också hennes flicknamn, Nojoud Muhammed Nasser, till skillnad från i Aftonbladet där hon kallas för Nojoud Ali, makens namn.
BBC har naturligtvis också uppmärksammat Nojoud:
www.news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7351336.stm

Jemen förbjöd barnäktenskap 1998.
Jemen har undertecknat FN:s barnkonvention.

En julberättelse?

En pojke ska åka till mamma och fira jul med sina storasystrar. Nu står dom på centralen och väntar på tåget. Som vanligt (som det ofta är med syskon) så blir pojken osams med sina systrar. Han går en bit ifrån dom och ställer sig lite skymd för att smygröka lite. Då sträcker en gubbe fram en tändare och vill tända hans cigg.

Är det här verkligen en julberättelse? Och varför berättar jag den nu i april i så fall? Jo, för det första hände det här i julas och för det andra kom en dom den 11 april mot gubben med tändaren.
Nu fortsätter berättelsen:
Gubben visar upp sin mobil och sen vill han se pojkens mobil, nej vad säger jag, han vill inte "se" mobilen, han vill ha mobilnumret. Pojken är van att lyda vuxna, för det är barn, så när gubben tjatar om mobilen låter han honom få se den. (Där var det klippt. Nu tog gubben pojkens mobilnummer.)

På tåget fortsätter syskonen att vara lite osams och pojken sätter sig en bit ifrån. Då kommer gubben förbi och vill prata om nåt. Pojken följer med utan att tänka, för så är det, barn lyder vuxna. Världen funkar så. Vuxna bestämmer och barn lyder.
Det är ingenting konstigt med det.
Det som är konstigt är gubben och gubbens beteende, för nu tar gubben hårt tag i pojken och våldtar honom vid tågets utgångsdörr. Sen är tåget framme i Flen. Där stannar det och gubben går av.

Om pojken hade varit tyst hade kanske berättelsen slutat här. Men det här var inte en alldeles vanlig pojke, lite ovanlig var han nog. Han berättade för en tjejkompis om det som hänt och hon sa att han måste polisanmäla. Men det är lite jobbigt, det fattar väl vem som helst. Så berättelsen hade kunnat sluta här också, men lugn, det gör den inte. För nu kommer det både telefonsamtal och sms från gubben till pojken. Flera stycken.
(Jag sa ju att han hade tagit hans mobilnummer.)
Då, äntligen, gör pojken polisanmälan.

Sen blir det polisutredning, förhör, gripande av gärningsmannen, alltså gubben, mera förhör och så rättegång till slut. Den 11 april kom domen. (Det är därför den här julberättelsen kommer nu i april.)
Domen blev två års fängelse för våldtäkt av barn, livstids utvisning och 180.000 kr i skadestånd.

Nu igen hade berättelsen kunnat sluta, men det gör den inte nu heller, inte än. Gubben sitter häktad. Om han inte överklagar vinner domen laga kraft, men han överklagar nog, det brukar dom göra. För pojken är allt är upp och ner nu, inget är som vanligt längre. Syns det på en människa om hon har blivit våldtagen? Nej, men det känns inuti. Tänk om dom i skolan osv. får veta vad som hänt, dom kan ju tycka att man är äcklig, typ. Ja, tyvärr är det ofta så att människor har fördomar, särskilt om sånt som är lite halvhemligt, så där som sex är. Men våldtäkt är inte sex. Våldtäkt är våld. Våldtäkt är makt. Att äga någon. Att tvinga någon. Om våldtäkt var sex skulle ingen behöva sitta i fängelse för det. Varenda människa har ju sex och dom kommer inte i fängelse, eller hur?
Blanda alltså inte ihop våldtäkt och sex.

Den här berättelsen är fortfarande inte slut.
I dag gick jag till ATSUB http://www.atsub.se/
och skrev ett brev till den här pojken. För jag tror att han känner sig väldigt ensam just nu. Han har varit med om nåt hemskt och det är närapå ingen som fattar hur hemskt det är. En annan hemsk sak är att nästan ingen vågar prata om det.

En hertiginna i bekantskapskretsen

kan inte alla skryta med. Jag skryter inte heller, för jag är inte skrytsam. Jag bara konstaterar.
Anor, vapensköld, you name it. Fattas inget.
Den adliga är inte bara adlig utan kvick som Anna Maria Lenngren, bildad som drottning Margrethe och stilig som Silvia herself innan hon gick till kirurgen. Ja, det var bara en liten hyllning till en framgångsrik kollega. Man kan kosta på sig ett och annat vänligt ord när man är tillfreds med sig själv. Bloggvärlden är full av bloggare som gnäller och mobbar, människor som är otillfredsställda i sina civila liv och låter det gå ut över andra på bloggen.
Vi ska inte döma dessa stackare utan i stället överösa dom med kärlek så dom bättrar sig.
Fast visst är det svårt.. (Ibland.) Eller hur?

Att gå med gyllene skor

Jag har just besökt Louis Herreys blogg.
Ja, just han, minstingen i Herreys, den lille gullige.. Han är vuxen idag, familjefar, lärare och bloggare (fast på engelska; svårt för mig..) Jag gick in på http://www.herrey.wordpress.com/
och kommenterade "How to forgive a murderer". Besök gärna hans blogg du också, inte bara för språktränings skull.

Jag vill hedra Fadime

Jag fick mail från H.E.R.T.I.G.I.N.N.A.N. af Uppsala,
som skriver på http://www.veckomagasinet.se/
Jag hade kommenterat Tito Beltrans våldtäktsdom och hennes tankar kring den. Därför skrev hon. Jag är henne oändligt tacksam, för hon skickade inte bara ett personligt mail utan la dessutom ut länkar till mig på sin blogg. Hon har massor av läsare så det ska hon ha en stooor eloge för!

Hon påminde mig också om Fadime Sahindal
- vad nu det har med övergrepp att göra -
men visst, det HAR med övergrepp att göra,
dessutom det allra grövsta övergreppet:
att ta en annan människas liv.

Det ska vi aldrig glömma, det händer om och om igen och detta brotts bästa bundsförvant heter TYSTNAD. Tänk på det, vi måste prata om det här! Brottet sker i det tysta och när vi håller tyst gör vi det möjligt för nya brottslingar att begå detta skändliga brott.

Glöm aldrig Fadime.
Aldrig någonsin.

Debatt?

Igår läste jag på Aftonbladets debattsida att det pågår en rättegång mot en okänd pedofil i tingsrätten. Han skyddas av sekretess. Efter att ha ringt tingsrätt och åklagarmyndighet fick jag klart för mig att det verkligen stämde. Som Majsan brukar säga: varje dag lär man sig något nytt!
Hursomhelst skrev jag till debattsidan och berättade om min pedofil och hur sekretessen slår i mitt fall.
Hos Socialstyrelsen (Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, S 2006:5) är min utsaga belagd med sekretess till år 2050 (under förutsättning att det inte förlängs mer, det har redan förlängts två ggr.)
Hos Stadsarkivet ska mina journaler, trots att jag offentliggjort dem, sekretessprövas på nytt och min förövares namn ska sekretessbeläggas (för det framgår av min bok att han har begått sexuella övergrepp mot mig..)
Som tur var är min bok offentlig. Den är inte sekretessbelagd. Den vill vara med i "det offentliga samtalet".
Det offentliga samtalet borde verkligen komma igång snart! När Tito Beltran hamnar i hovrätten borde pedofili vara ett av ämnena, eller hur?

Mer om Engla

I dag har varit en sorgens dag. En vän som bor i Åkers Styckebruk sms:ade att vi skulle tända ett ljus kl. 21.00 och ställa i fönstret och att jag skulle skicka sms:et vidare. Jag skickade till flera jag känner, bl. a. i Kristianstad.

Jag läser märkliga saker om Lappens vägkrog i Hedemora: "Han brukade fråga om han fick låna duschen och så gick de in tillsammans, hand i hand" säger krogens kock och ägare i Aftonbladet. Sedan fortsätter han: "Även när paret i lördags lämnade restaurangen försvann de in på toan tillsammans."
Är det bara jag som finner det märkligt att en vägkrog tillhandahåller samlagsrum åt en lastbilschaufför som är stammis? Är det bara jag som tror att den mannen inte är den ende som utnyttjar denna tjänst på denna vägkrog? Hur står det f.ö. till på andra "vägkrogar"? Är E4:an den svenska motsvarigheten till Reeperbahn?

Engla borta

Med sorg och bestörtning tas beskedet emot att denna ljuvliga lilla varelse mördats. Hennes mördare erkänner och visar polisen till platsen där han lagt hennes skändade kropp. Ord kan inget uttrycka idag.

Om en blå blomma

Häromdagen hade våren (och deppigheten) nått nordöstra Stockholm
Nyss meddelas att båda nu nått Uppsalatrakten
Håll ut! vill jag ropa, men jag har närapå tappat både röst och mod
Slå ut! viskar jag därför försiktigt till allt som knoppas
med from förhoppning om att dess förgängliga prakt
ska få oss deppare på andra tankar

Någon hade gått i planteringen
och trampat ner en spröd blå blomma
Nej, jag vet inte namnet på den, so what
Nu är blomstret räddat:
fem-sex blå blommor på en stängel
i mitt turkosa nubbeglas!

Engla igen

Engla! Dagarna går och ångesten växer. Alla dessa flickor jag upplevt på löpsedlar genom åren kommer igen. Jag ser deras ansikten framför mig och minns. Kerstin på löpsedeln på sommarkiosken vid Skarpnäcks koloniområde på gamla Tyresövägen, alldeles intill kyrkogården och mittemot flygfältet. Jag kände inte Kerstin, men jag grät ändå, hon kunde varit min lillasyster. Majsan minns också Kerstin väl. Hon kände henne inte heller, men grät precis som jag. Vi var två små flickor som på varsitt håll grät över en annan liten flickas öde. Hur många små flickor gråter inte idag? Detta är varje flickas största rädsla. Den som alla känner till, men inte får prata om.
Nu ringde Majsan och sa "det var -55 och den första nyheten jag läste, jag satt på en trätrappa upp mot ett hus och solen den sken, det var jättevarmt den sommaren, om du kommer ut till Bergholmen ska jag visa dig var jag satt.."
Majsan tänker också på Helen från Hörby.
Alla tidigare fall kommer tillbaka igen.

En deppig dag

Det finns människor som påminner om kameleonter och tar färg efter omgivningen. Man kan vara som ett läskpapper. riktigt suga åt sig allt elände vi omges av en vanlig dag. Nu är Engla, 10 år försvunnen. Man påverkas av dramat och dess tragik. Vi som utsatts för övergrepp i barndomen kanske tar det extra hårt, eftersom gamla oönskade minnen oundvikligen tränger fram. Så idag har varit en riktigt deppig dag, en sån som väntar om hörnet när man minst önskar det. En deppig dag som kännetecknas av att man försöker hålla humöret uppe, samtidigt som det faller ner hela tiden. Det har känts deppigt, men mest av allt jobbigt, jobbigt att gaska upp sig när man inte ens vet vad gaska innebär. Hur gör man egentligen?
I kväll föll snö igen, helt hänsynslöst på mina blomknoppar. Jag var på middag hos B och såg det på hemvägen. Jag hade fått en blå klänning av B och en spetsgardin, men glömde kvar båda.
Jag kan inte ens nämna det mest oerhörda, så ont gör det att sätta namn på. Men mina tankar är där. Hela tiden.

En obändig kvinna och väninna

Jag vaknar till en ny morgon och tänker på min väninna S. Henne känner jag som ett träd, som växer på ett berg med bara lite jord och mycket blåst. Trädet blir inte så högt, inte stort heller och det kryper liksom längs bergssidan, för att undkomma blåsten. Rötterna ringlra sig in i skrevorna, envist sökande efter den näringsfattiga jorden, ger inte upp, nästan spränger berget, tar tillvara varje smula, varje jordkorn, med karg glädje och klarsynt tacksamhet. Begär mycket, får lite, ger ändå inte upp. Sån är S och jag gläds över att ha fått lära känna henne och ta del av hennes klokskap.
S har levt på det där jävla berget länge, med allt vad det innebär, brutits, knäckts, splittrats i blåsten, men aldrig gett tappt, hela tiden kommit igen, böjt sig lite till kanske, men bara för att ta nya tag. Det kan vara ensamt på det där jävla berget, men vi som står nedanför ser upp mot S och hennes exempel: Håll ut, för fan, S!

S i envig med ett berg: Envis, envis.
Och berget? Bara bergigt.
Liten tuva stjälper ofta stort lass?
Ha! Ett litet träd kan spränga ett stort berg!

Tito är i mina tankar sen ett år - y lo siento

!Hola Tito, hermanito, estoy pensando en ti despues de un año ahora! Javisst, jag tänker på dig, men det är inga positiva tankar. Jag skulle tro att du är en av Sveriges allra mest avskydda just nu, kanske ligger du tvåa efter tyskan. Men det är ingen hedersam placering. Jag har massor av otalt med dig, därför tar jag ordet nu, bladet från munnen m.m. Men vi ska hålla oss till ett begränsat ämne, alltså hoppar vi opera. Ja, jag vet att du gärna vill dra in operan i snacket, likaså dina skyhöga inkomster, som naturligtvis är orsak till att du då och då hamnar inför rätta anklagad för våldtäkt, eller hur? En kul detalj: jag läste Maja Lundgrens Myggor och tigrar och du var ju med där på ett par sidor. Du ville ju massera henne också, din rackare, men hon gick inte på det, eller hur? Skröt, gjorde du också, om din Rolexsamling, har jag för mig. I couldn´t care less. Det gjorde inte hon heller.
När du insåg att slaget var förlorat kallade du in pressen, eller hur? Du hade frikänts i Varberg för anklagelsen om flera övergrepp på den lilla grannflickan, som var sex år när det började och åtta när det uppdagades och hon hade blivit smittad av ett sexuellt överfört virus. Jag har inga höga tankar om dig, men det kanske du förstår. Jag orkar knappt skriva, men jag måste.
Den andra flickan var ju arton i alla fall, men det är lika jävla otrevligt för det. Vilken jävla manipulation du fick till där och vad lurad hon måste ha känt sig! (Hur kunde jag vara så dum?) Hon gick rakt i fällan, eller hur? (Ingen kommer att tro mig, hur kunde jag gå på det där?) Du kan aldrig sätta dit mig, sa du sturskt till henne, som kom och blandade sig i, vad hade hon med saken att göra? En komplott är vad det är, alla är emot mig, jag är för känd, jag tjänar för bra, jag sjunger för bra, jag är för efterfrågad, jag är för snygg, ja, jag är en jävel på att massera, nej, jag får aldrig stånd när jag masserar och jag säger bara som det är, det är ändå ingen hemlighet, nej, jag är inte Guds bästa barn.
Där stod dom och vittnade, alla dina gamla polare och några till, som du inte vill vara polare med, men som gärna hade velat vara polare med dig. Och så bröt du ihop, stackare, snyftade, sobbade, snörvlade, svimmade, ramlade, darrade, skakade, ja, you name it, fan, det var som på operan, vilken föreställning.. En Oscar för bästa leading male character, typ. Fy fan, va du e bra, liksom. Jag har hört att bara Silvia ligger före dig i att få svenskt medborgarskap snabbt. Ere sant att du ska bränna passet efter straffet? Guva många frågor jag har och ändå har vi knappt kommit in på opera än. För resten: hur kom du in på det där med mänskliga rättigheter? Ska du gå in i K.R.I.S. nu? (Släpper dom in dig?) Hur var det med inbrottet i bilen och datorn som försvann med nedladdade porrfilmer och allt? Hur vare med poseringen framför webbkameran som bara du har sett (i din sjuka fantasi)? Hur vare? och hur ståre med din mamma och pappa och syster och resten av släkten som inte vill åka till Sverige mer bara för att du blir så diskriminerad för att du är mörkhårig? Och varför blev du och din bästis Robban osams egentligen och varför grinade du så våldsamt när du hörde hans röst? Ja, du ser hur många frågor jag har och ändå har jag inte nuddat vid opera, än mindre vid våldtäkt, massage och pedofili. Vi tar det sen, var så säker. Guva intressant du verkar. Vilken schysst publikkontakt, liksom.

Höras igen..

Min bror berättade en dag för ett par veckor sedan att han ringt M.
Jag tog med honom till en filmvisning ett par månader dessförinnan och då presenterade jag dem för varann. Nu hade han alltså passat på att ringa. Då berättade M att hon hade varit på sjukhus för något med hjärtat. När jag fick veta det skrev jag ett kort brev. Ville inte ringa och störa, eftersom jag vet att folk skrivs ut omedelbums i dag och hon var konvalescent.
I går ringde jag, men hon sov och kunde inte ta samtalet.

Men idag ringde hon själv och jag fick höra den älskade gamla flickiga rösten igen. Välkommen tillbaka, ville jag säga, den här gången fick Karon åka över Styx med båten tom. Du vände vid färjeläget. Det var bra, för från Hades går ingen retur.

Höras igen..
Två ord som rymmer oändligt mycket:
drömmar, kärlek, glädje, samhörighet, vänskap, hopp..

Frukostseminarium

I mailboxen låg en inbjudan till frukostseminarium på Playhouse Teater. Jag ska få en snabbkurs i att tala övertygande och med rätt kroppsspråk. Det kan behövas, för jag har varit på fyra möten där jag dissats i olika hög grad och jag börjar bli trött på det. Ska bli spännande att se om resultatet av seminariet motsvarar min högt ställda förväntan! (Om jag omvänder vuxenmobbarna..)

Vardag igen

Ja, så blev det vardag igen. A blev sjuk, vi skulle träffats igår. Men det går väl fler tåg.. Det är måndagsmorgon, sjöng Povel, han visste så väl att första dan efter helgen kan vara jobbig. På fabrikerna tillverkas måndagsexemplar och här tecknar jag ner en måndagstext. Det får bli kort och intensivt.

Nyss skrev en journalist mail och bad mig föreslå lösning/-ar på ett allvarligt samhällsproblem. Hittills har jag skickat två svar, båda långa. Jag jobbar i det tysta, det osynliga. Bara när jag publicerar mig syns det att jag jobbat.
(Hon tackade mig för svaren nyss, jag kan alltså sluta grubbla på frågan för ögonblicket. Men samhällsproblemet hemlöshet kvarstår, naturligtvis.)

-E du hemma om dagarna för det mesta? sa en ledamot syrligt i samband med vårt senaste sammanträde. Att vistas i sin förhyrda bostad dagtid tas nämligen som intäkt för att man inget gör, lever på bidrag, går och driver, slappar osv. Jag önskar det gick, men tyvärr medger inte min ekonomi ateljéhyra just nu. Alltså jobbar jag hemma. Nu är det vardag igen, som sagt.

Jag återkommer.
I en bokhandel nära dig ska jag stå.
Snart kommer min motsvarighet till "Hajen 2" (titelförslag nedan).
Till dess får du nöja dig med Trasdocka.
Lyssna gärna på den inlästa versionen.
Noomi Rapace och Bruno Årfors.
Mmmmm...


Några titelförslag (kom gärna med fler):

Trasdockan i Venedig
Trasdockan och havet
Trasdockans porträtt
Den allvarsamma trasdockan
En förlorad trasdocka
En trasdocka klev av tåget
Trasdockan kommer tillbaka

Förr gick skam på torra land. I dag står skam på balkonger och kastar ner flickor..

Något, som upprört många människor den senaste tiden, är att flera unga flickor fallit från balkonger. Någon enstaka har överlevt, men det stora flertalet har dött, trots att svenska balkongräcken är höga nog att skydda någon från att råka falla. Har alltså alla dessa olyckssaliga flickor oförsiktigt suttit på kanten av räcket och dinglat med benen? Eller har kanske några av dem stått på en stol intill räcket och tappat balansen? Kan det inte ha någon som helst betydelse att alla dessa olyckliga flickor kommer ur skamkulturer? Kan de möjligen ha utsatts för skambrott?
En flicka, som överlevde, har försäkrat att hon inte alls har blivit knuffad. Antingen talar hon sanning eller inte. I så fall är hon nog, efter fallet, alltför rädd att säga sanningen. Det är förståeligt och förlåtligt, eftersom hon är omgiven av närstående ur skamkulturen, med allt vad det innebär om tystnadskrav och outtalat hot. Men om hon råkar ramla igen från balkongen får vi kanske visshet. Fast då är det ju tyvärr för sent..

Om Arboga: det grövsta övergrepp som tänkas kan

När jag skrev Trasdocka, som handlar om hur ett barn, som var jag, påverkats av sexuella övergrepp, skrev jag också att det var den näst värsta kränkning som kan drabba en. Att mördas är värst och värst av allt är när ett barn mördas.
Under åren har vi läst om spektakulära fall. En liten tysk pojke som naken stått bunden utanför föräldrarnas husvagn på en rastplats någonstans i Sverige. En lite pojke som fått svälta, torterats med iskallt vatten, slagits och piskats och slutligen dött.
I nutid har vi läst om Bobby Äikiä, vi har sett hans mjuka ansikte med mörka ögon och barnets öppna, förtroendefulla blick. Vi har läst otaliga vittnesmål om hans kärleksfulla väsen. Och vi har sörjt och känt oss maktlösa inför skildringen av alla plågor, förnedring och hjärtlöshet han fick genomlida innan han, misshandlad och tillfogad svåra brännskador, kastades ut naken i snön utanför huset.
Vi har läst om lilla babyflickan vid viadukten, ängeln som lämnat ett leende kvar, som det står på hennes anonyma gravsten. Vi har läst och vi har sörjt. Nyss revs sorgen upp igen sedan tidningarna trumpetat ut att mamman hörts av. Det var min dotter, har hon snyftande sagt i samtal från Finland till svensk polis, det var hennes pappa som gjorde det här.

Men de senaste veckorna har vi knappt gjort annat än sörjt. Vi har sörjt två små syskon i Arboga. Varje morgon har varit att vakna till en ny dag med smärta. Bilder av lekredskap utanför deras hus med löften om liv som inte fick levas. Bilder av ljus och blommor vid deras staket, uttryck för allas vår gemensamma sorg. Samtalen vi haft människor emellan om detta oerhörda som språket saknar ord att uttrycka. Vi sörjer och vi kommer att sörja länge. Varje gång ett barn mördas kommer sorgen efter andra barn som mördats tidigare tillbaka.

Blandade känslor..

Telefonen ringer... En kvinna jag inte träffat på länge berättar att hon ska få en ny baby. Ett glädjebud, ändå är mina känslor blandade. På utställningen Garnteckningar 2007 tog jag med en bild som inspirerats av hennes berättelse om hur exmaken kom till hennes bostad och kallade henne hora och jävla lesbiska subba. Deras gemensamma lilla barn hade befunnit sig inom hörhåll och jag föreställde mig scenen. Nu blandas min glädje med oro och sorg. Det borde inte vara så, men det ÄR så. Jag har upplevt hur det är att domineras, förtryckas och behandlas illa av en person i en nära relation som borde präglats av förtroende och respekt. Bland annat därför är mina känslor blandade i dag. Men inte bara därför, visar det sig, när en tid passerat och nyheten fått sjunka in. Min utställning pågick 8/5-20/6 2007. Vi har inte setts sedan dess. Vår kontakt har i princip varit ensidig, dvs mest från min sida, i nästan ett år. Jag har stängts av, fimpats, dissats i ett år. Då är det inte konstigt att mina känslor är blandade. Nu kommer sorgen över förlusten upp. Den har naturligtvis legat under ytan länge, som en irriterande och obesvarad fråga.

Men jag vill inte sörja; jag tänker inte fortsätta att lura mig själv och låta mig behandlas som trasdocka längre. Jag är människa, av kött och blod och framförallt ande. Mitt andliga jag (jag höll närapå att skriva mitt adliga jag) mår inte bra av att dissas. Anden kräver rymd, utrymme och frihet, vill inte stängas in i en trång källare igen. När jag insett det är mina känslor inte längre blandade.

Ändå dröjer tankarna kvar. Kvar vid ett ofött barn som föds in i en relation som, såvitt jag vet, hittills bara präglats av VERBALT våld. Jag har lyssnat på ett föredrag Nea Mellberg höll i Umeå om hur mannens våld mot kvinnan börjar med gränsöverträdelser i språket. Det finns ett känt mönster och det mönstret kommer igen i den här relationen. Nea Mellberg talade om en våldsspiral: våldet trappas upp allt eftersom. Hur frustrerande är det inte att stå bredvid och maktlös betrakta en, som man trodde, klok kvinna med öppna ögon kliva tillbaka in i en relation där hon möts av redan välbekant verbalt våld. Men mest maktlösa är barnen, både det redan födda och det ännu ofödda. En av föräldraskapets uppgifter är att ge barnen skydd. Men en far, som utövar våld och en mor, som låter det ske, skyddar inte sina barn.

Så här i efterhand inser jag att mamman inte är fullt så klok som jag fått för mig. Jag har trott på hennes ord mer än på hennes handlingar. Med den distans jag har idag ser jag tydligt hur jag felbedömt. Intellektuell begåvning går inte alltid hand-i-hand med emotionell och social begåvning, det vet jag ju från egen dyrköpt erfarenhet. Slutsats: man ska tro på det människor GÖR, inte det de SÄGER.

När jag sa till mamman att jag tyckte det var oerhört att pappan kallat henne hora, ursäktade hon honom med att han inte förstod svenska så bra: Han insåg nog inte riktigt hur jävligt det var att kalla någon hora, för ordet hade kanske inte samma laddning i hans kultur, där det användes mer frekvent. Sedan jämförde hon exmaken med treårssonen, som ju inte heller vet vad hora betyder! Jag påpekade då att jämförelsen haltade. Hon infantiliserade exmaken och gav honom en barnroll, inte den vuxenroll han ju borde ha och faktiskt hade, även om han passade illa i rollen. Att "mamma" en vuxen man och låta "barnet" skrika hora åt "mamma" eller slå "mamma" går FETBORT!

Det känns tragiskt att som maktlös utomstående bevittna, än mer tragiskt att som maktlöst barn växa upp och leva under en sådan relations skadliga (ibland dödliga) inflytande och påverkan.
Bli ensam mamma, nu! vill jag utropa. Rädda dina barn!

Avslutningsvis tänker jag på modiga sprudlande Zinat Pirzadeh som flytt Iran och maken hon tvångsgiftes med. Han som skulle sätta ett hårstrå på dörren för att kontrollera om Zinat lämnade hemmet.
-Gör du det, sa hon tufft, du blir snart flintskallig! Zinat kom ur denna kultur, lämnade den och byggde upp en ny tillvaro här. Jag förstår inte att en svensk kvinna medvetet vill ta ansvar för och bidra till att denna kulturs yttringar förs in i Sverige år 2008.

Förnekelsens sviter

Man förstår det inte, fast det är uppenbart. Man förnekar och förnekar, även inför sig själv, kanske särskilt inför sig själv. Min förövare utsatte mig för "encounterterapi" det skulle i hans fantasi om en karriär innebära ett omtumlande terapeutiskt möte, men det var bara en omskrivning för ett sexuellt övergrepp. Skammen över att ha utsatts och smärtan när man till slut måste inse vidden av det hela gör att man känner sig oerhört ensam. Ovan på det inser man att man gjorts till en lealös robot, hjärntvättats till oigenkännlighet..
Förnekelsen är ett kraftfullt skydd men samtidigt ett nästan oöverstigligt hinder. Det finns en rädsla. Rädsla för att känna förnekade känslor som kapslats in i det undermedvetna. Man är rädd för att eruptera som en vulkan när man hållit inne så mycket så länge. Det man förnekar mest av allt är sig själv. När man görs till redskap för en pedofils perverterade sexualitet blir man just det man äcklas av mest. Allt ruttet och vidrigt personifierar man själv. Man blir ensam bärare av hela traumat och även dess konsekvenser medan pedofilen lämnat rummet som en gång Odysseus hos cyklopen när hans namn var "Ingen".

Hagamannen hade nyckelhålspermis..

Dagarna går, på frukostbordet ligger en gammal oläst tidning som mina ögon ofrivilligt styrs emot. Dom jävla bokstävlarna har mig i sitt våld och jag läser "Hagamannen ute på permission" och det står tisdagen den 1 april 2008 i Expressen under vinjetten "Läsarnas Expressen" men det är fanimej inget aprilskämt utan blodig verklighet på en is på en älv och en nära-döden-upplevelse utan slut. Nu tänker jag inte längre på Hagakvinnan, jag struntar väl i hennes glädjehopp inför det fyratimriga nyckelhålet, nej nu tänker jag på alla Hagamannens offer, inte bara de mest näraliggande som direkt drabbades av hans brutala besinningslösa misogyna våld utan alla oss andra, vi som var längre bort, fortfarande längre bort, men som ändå ständigt räds Hagamän i alla former. När vi går genom en park, ett illa belyst bostadsområde, eller varför inte går ner i tvättstugan, alltid belägen i en källare, varför? varför?

Jag minns min tonårsson när vi bodde på Hökens Gata 1, han tyckte jag var fånig som inte vågade gå ner till tvättstugan som underjordiskt låg i nivå med t-banan under oss. (En nödutgång hade direktingång till t-banan så man kunde gå gratis eller i vart fall snabbare om man hade kort.) Det är väl ingen som vill våldta en gammal käring sa sonen när mamma var 40-nåt. Men dagen efter stod det om en 80-åring som våldtagits just i en tvättstuga och det visade jag sonen. Förstummad. Förstod inte. Kunde inte förstå. Våldtäkt handlar inte främst om sex, sa jag, utan MAKT. Att ÄGA en människa, inge fruktan. Det ultimata. POWER. En ynkrygg med små fötter och mindervärdighetskomplex kliver in i en tvättstuga, pang! där har vi Hagamannen! Dr Jekyll/mr Hyde, nu sker förvandlingen, besten tittar fram, blodsmak i munnen.

Ett tvättpass i tvättstugan är tre timmar, Hagis hade fyra så han skulle hinna t.o.r. Det räcker inte med att jag via skattesedeln ska bekosta hans pensionatsvistelse, jag ska också via pressen matas med nyheter om hans s.k. nyckelhål. Min eventuelle läsare tvingas också genomlida samma fasa nu, fast i mindre skala, förstås. Vi är många som tänker på Hagamannen, inte bara Hagakvinnan. Lindgren som namn gav förut mest associationer till Astrid och hennes Bullerby, nu har Hagamannen Niklas tagit patent på Lindgren, nu ska vi tänka på Bullerbyns motpol, inte det glada 50-taliga alltså, utan det skräckiga, hemska, onämnbara, alla kvinnors rädsla (kanske inte Hagakvinnans, förstås).

Kan man fortsätta älska opera efter det här?

Tankarna vandrar fritt ibland och nu vandrade dom över till opera. En gång gick jag på Operan för att lyssna till min favvosång Fångarnas kör. En annan gång gick jag två gånger på Fantomen på Operan. En dag klev Sivan-Divan och jag av samma buss vid Södra Station på Rosenlundsgatan, hon hade sin tjusiga operadiktion och operahållning och vi bytte ett par ord. Hon nockade mig med opera.
Hemma, när jag växte upp, växte jag upp med opera. Pappa sjöng alla Jussi Björlings paradnummer.
Men nu för tiden blir det svårare för var dag att gilla opera. Vart jag vänder mig står en förkrympt 45-åring och poserar framför kamerorna intill rättssalen. Han himlar med ögonen, faller omkull, förlorar medvetandet för en stund, mumlar "vatten" och bärs ut på bår. Det är så dramatiskt på operan, de stora gesternas scen. Att en så skönsjungande operatenor kan anklagas så falskt, är det inte konstigt? Vilket brott mot mänskliga rättigheterna är det inte att gripa, anhålla, häkta och döma en som sjunger så fantastiskt på stora scener världen över? Eller, för resten: kan man fortsätta gilla opera efter det här? Jag får ångest när jag tänker på nästa rättegång. (Målsägare: en liten flicka.) Jag klarar inte att lyssna på opera längre. Kanske nån gång i framtiden, när allt det här är över. Men inte nu. Inte än.

Jag var inte heller gift med Hagamannen..

Mina tankar går ofta till frun till Hagamannen.
Hagamannens fru kunde inte tänka sig att hon var gift med en Hagaman. Han som var så fåordig, småfotad, ölsinnad och byggde på huset jämt. Inte kunde väl han?
Hans jobbarkompisar där i Haga tyckte inte heller att han var urtypen till en Hagaman. Blygisen, inte kunde väl en sån blygis våldta, slå på, nästan hamra ihjäl? Han var ju lite off, liksom, på jobbet kallade dom honom t.o.m. Hagamannen, som ett skämt, lite mobbing light, han hade ju så små fötter!

(Min förövares fru sa nyss att han nog var "sexmissbrukare" eftersom han våldtog mig, sin lilla patient, förut när han jobbade som doktor. Han var ju omtyckt då, rätt ofta, bland rätt många. Men kanske inte nu längre, förstås, när han inte får jobba som doktor mer. Är det inte konstigt hur fruar silar mygg och sväljer kameler?)

Jag tänker ofta på Hagamannens fru. Jag tänker på henne som Hagakvinnan. Hagamannen skrev över huset på en släkting innan domen fick laga kraft. På så vis kunde Hagakvinnan och barnen bo kvar i huset Hagamannen byggt på innan han började avtjäna straffet. Hur ser Hagamannens hustru på sin Hagaman i dag? Ser hon honom som ett offer för omständigheter han inte rådde över, var det spritens fel eller en taskig barndoms? Ser hon honom som OSKYLDIG och oskyldigt dömd? Eller är han som dr Jekyll och mr Hyde? Finns det två Hagamän, en god Hagaman som klappar barn och bygger på hus och en ond Hagaman med taskigt ölsinne som går bärsärk, misshandlar och våldtar? Jag tänker ofta på Hagamannens fru och undrar hur hon har det i dag när Hagamannen äntligen är inspärrad och hela (nästan) Umeå kan andas ut.. Åker hon in till Umeå ibland och handlar? Går hon bland björkarna intill Haga och känner sig som vem-som-helst? Kan hon vara "sig själv" eller är hon för alltid en Hagakvinna, Hagamannens fru eller Hagafrun?
Jag tänker ofta på Hagamannens fru, men jag undrar aldrig varför hon inte märkte att hon var gift med Hagamannen.
Min "Hagaman" hade också små fötter. Det var mycket som var smått på honom. (Hans fru tittade på hans fötter när dom gifte sig, men det var mest för att han hade VITA strumpor till frack! Gud, vilket nerköp hon gjorde. Säg bara inte att det var tubsockor också.. The botten is nådd i så fall.)
Jag tänker ofta på Hagamannens hustru. Vi är rätt många som gör det. En av oss är Hagamannen själv.

Nej, så roligt ska vi inte ha...

Tjejaheddin bildades närmare bestämt nån gång våren 2006. De e en undercoverorganisation som kämpar mot terrorismen, den verkliga terrorismen, den hemskaste terrorismen, alltså inte den som tidningarna skriver om, utan DEN ANDRA TERRORISMEN, den där som smyger under ytan och ger sej på småtjejer, skrämmer skiten ur och terrar och säjer: "Berätta inte för nån, för då kommer déodéo hända.."
-Och vad är det och det som kommer att hända? undrar du.
-Ja, typ, din morsa kommer att ta livet av sej om hon får veta att hennes sambo gör fula saker med hennes lilla flicka.
eller
-Stackars lilla pappa som inte kan låta bli dej kommer att hamna på kåken, på isolering tillomé bafatt alla andra fångar hatar peddos o. du ska hamna på HVBhem om det här kommer fram.. och mamma, visst ja, hon kommer att börja hata dej för att du gick i kortkort jämt me bar mage odé.

Men nu, som sagt, på sid. 82 i min bok Trasdocka, dyker Tjejaheddin upp f.f.g. Nu ere slut me offertänkandet, nu slår tjejerna tillbaks. Alla gamla peddos nu går ni osäkra för Tjejaheddin kan va var som helst på en skolgård nära dej..
Hela Pedofilien såg upp till Vlad. Men de e slut me de nu. Tjejaheddin kommer farande så flätorna ryker. Nu e kriget mot terrorismen i gång. De e ett heligt krig o vi har utfärdat en fatta-va? till dej. Fuck you Vlad eller Humbert eller Tito eller vad du nu heter.. Fuck yo - fatta-va!!!