Vacker, välskriven och utlämnande var boken jag läste i ett sträck under ett par timmar i dag med korta avbrott. Som ett fotoalbum med ögonblicksbilder och en stark känsla av försmådd kärlek och oläkt sorg - tvärtemot Aase Bergs recension i Expressen som talar om hat, hat och åter hat:
http://www.expressen.se/kultur/1.2676188/felicia-feldt-felicia-forsvann
Ingenstans fann jag det hatet, kanske för att jag också vuxit upp i en trasig familj med många uppbrott, svält, sexövergrepp, utfrysning och falsk fasad precis som den som skildras i Felicia Feldts lilla behändiga gula bok. Aase Berg saknar ett psykologiskt porträtt av en förövare, men vad ska vi med det till? Allt har skett inför öppen ridå mer eller mindre, nu korrigeras medias falska bild av en som själv var på plats och registrerade skeenden som en kamera. En bild säger mer än tusen ord och Felicia Feldts bilder är ordknappa, begränsade. Det hon INTE säger i boken är värt att tänka på. Hon har hållit igen och försökt vara rättvis, inte överdriva, Samtidigt är hennes utanförskaps smärta så stark att lite ånga måste pysa ut. All heder åt Felicia som vågat träda fram och kritisera det mest heliga som tänkas kan: mamma! Minns hatet som slog emot Kerstin Thorvall från etablissemanget när hon skrev Det mest förbjudna! Barn får inte hata sina mammor! Mammor älskar sina barn. Mammor kan inte göra fel, Man ska hedra sin moder osv. Jag skrev om min egen trasiga barndom i Trasdocka (Ordfront 2006) men min mamma har avråtts av mina syskon från att läsa den "för hon kommer bara att bli ledsen"! Jag ska ge Felicia försvann till henne i stället, för den är lättläst och kan avnjutas i små portioner. Tack Felicia! Du har lyft fram allt solkigt och sjaskigt i ljuset och gjort rent hus!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar