fredag 23 december 2011

Del 1. Min förövare före övergreppen, under övergreppstiden och efteråt.

Min förövare föddes på 20-talet i en stor och mycket barnrik familj i en by på landet. Han hade flera stora starka bröder och var rent fysiskt underlägsen alla dessa karlakarlar. I en by vid den tiden var de viktigaste och mest framträdande personerna prästen, doktorn och folkskolläraren. Pojken som inte dög till kroppsarbete som sina storebröder var klen. I stället för att t.ex. bli skogshuggare började han utbilda sig till folkskollärare. Han kände sexuell dragning till barn så yrkesvalet var passande. Men normala skolbarn har normala familjer som bryr sig om sina barn. Det var alltså inte så lätt att få till det sexuellt med skolbarnen. Ett år fick han lärarvikariat på Skå, där den berömde "Skå-doktorn" jobbade. På Skå fanns utsatta barn från trasiga hem och där började ett frö gro: han skulle utbilda sig vidare och bli doktor! Nu skulle alla de som hånat honom för hans klenhet minsann få se! Doktor bräckte allt! Barnen skulle dessutom klä av sig framför honom på hans order så det sexuella skulle fritt få sitt efterlängtade utlopp! Dessutom var barn från trasiga hem lätta att manipulera och om någon skulle berätta om att farbror doktorn fingrat där nere skulle ingen tro barnet för alla visste ju att de barn som Barnavårdsnämnden fick hand om var lögnaktiga! Han började vidareutbilda sig till läkare. Under tiden han utbildade sig praktiserade han och fick då korn på en oerfaren flicka från fin familj och "gifte upp" sig. På bröllopet blev han sin nya släkts driftkucku när han knäföll framför prästen. Då avslöjades att han inte hade svarta strumpor som kutymen påbjuder utan vita! Det var en katt som kommit in bland hermelinerna! Sedvanlig tid efter bröllopet föddes första barnet och kort därpå avled svärfadern, sörjd av hustru och tre döttrar. Ur sorgen gled sedan änkan in i en depression och rådgjorde med sin svärson som var "doktor" - i själva verket var han med.kand. Hon berättade att hon tyckte livet blivit mer och mer meningslöst efter makens frånfälle. Döttrarna var så gott som vuxna alla, ingen behövde henne så hon hade funderat på självmord. Kan du ge mig råd, vad tycker du jag ska göra?

2 kommentarer:

stella sa...

Hej igen!

Har du funderat på att skriva någon mera bok?

Hälsning Stella

Yvonne Domeij sa...

Javisst! Jag har skrivit en hel del men inte fogat samman. Det kommer så småningom, var så säker! Jag känner viss press eftersom det blir nr 2. Jag vill inte fastna i ett fack för sanna historier eller vara ständigt offer. Samtidigt måste jag skriva om det som är viktigt för mig. Det är både balansgång och skaparångest. Tack för frågan, den uppmuntrar!