Blogguppehållet fortsätter

Var bara tvungen att säga min mening nedan.

Hagamannens kompis Börje Svensson

Ja, det är en konstig rubrik: Börje Svensson är egentligen Hagamannens terapeut, men jag inte skriva det, eftersom han gått ur sin yrkesroll.
(Ett problem när man lever med gränslösa personer är nämligen att man kan få svårt att hävda sina egna gränser.)

Hagamannen vill inte att SVT ska göra en dokumentär om honom och hans brott i en planerad serie. Hans fru vill inte att inslaget om hennes Hagaman sänds med hänvisning till deras barns lidande när de påminns om hans brott i media.
Hagamannens terapeut Börje Svensson ringde på hennes begäran SVT och "vädjade" och sen skrev han en debattartikel i DN med begäran om att inslaget tas bort, även det med hänvisning barnen, förstås. www.dn.se/DNet/jsp/polypoly.jsp?d=572&a=770232

Börje skrev: "Svartmålningen av pappan färgar av sig på barnets självkänsla." Jag tror du har missat något där Börje. Ett brottsreferat, en förundersökning eller ett domslut är ingen svartmålning. Tvärtom är det en relativ skönmålning av det som förevarit, eftersom man tvingats begränsa sig till det som går att bevisa. Det vet Hagamannen. Det vet framförallt hans offer. Tydligen har du missat det, Börje.

Börje och jag satt i debatt på Dramatens Elverket häromåret efter pjäsen Blackbird om en pedofil och hans offer. Den gången tyckte jag han satt obekvämt på två stolar när han både företrädde pedofiler och deras offer. Det verkar tyvärr inte ha blivit bättre idag, Börje verkar vilja sitta på så många stolar som möjligt, och helst samtidigt..

Hagamannen ska inte strypa yttrandefriheten med hänvisning till sina barn. Hans offer är först och främst de unga flickor och kvinnor som drabbats fruktansvärt av hans hänsynslösa framfart. Men även hans barn, hans fru och samhället i övrigt är i varierande grad Hagamannens brottsoffer. Hagamannen begick sina brott utan minsta respekt för offren och deras liv. Han frånsade sig papparollen med emfas när han stod på den blodiga isen i Umeå med en sönderslagen och skändad kvinna under sig.

SVT ska tillgodose public service och självklart inte falla till föga för Börje Svenssons brösttoner. Inget blir bättre av att tystas ned. Det borde Börje Svensson, så terapeut han vill vara, veta. Men han verkar snarare måna om framtida arbetstillfällen när offren ska ta upp det han i dag vill förtränga. Börje Svensson gör inte brottsoffren en tjänst när han vill tysta ner en tv-dokumentär där skildringen av Hagamannens brott ingår. SVT ska sända. Och reprisera. Låt stå.
Heder åt SVT, Uppdrag granskning, Nils Hansson och Karin Alfredsson.
Och du Börje, du kan ställa dig i skamvrån!

Bildbyte igen pga 17 maj

Jag hyllar min norske bestefar, min väninna Margit och allt vad norskt är med bildbyte idag!
Idag känner jag mig norsk och firar!
Klicka på bilden så kommer du till Margits blogg!

Bytt bild i bloggen

Bilden föreställer när mamma födde tvillingar hemma i vardagsrummet under Gustav Lundbergs tavla med Varvsgatan och pappa förlöste henne.
Det var en stor och glädjefylld händelse att få tvillingar i familjen!
Jag var 6½ år och hade redan fyra småsyskon.
En annan bild som kommer för mig är den på en underjordisk källarfödsel där en förövare förlöser sin skändade dotter, stjäl det ena barnet och bränner det andra i husets värmepanna sedan det dött under oklara omständigheter.
Jag lägger in min bild som en motbild!
Fuck u Josef Fritzl!

Blogguppehåll en tid

pga annat skrivande måste prioriteras (deadline)

Ljuger barn om övergrepp?

frågar Monica Dahlström-Lannes i Eskilstunakuriren och svarar själv att det gör barn. Barn förnekar att det har hänt, fast det har hänt. Men annars är det ovanligt att barn ljuger.
Läs artikel och kommentarer på
www.ekuriren.se/link,php?id677141

Elisabeth Fritzl, fantastisk som mamma

I dag talade jag med en granne och egentligen talade vi om något helt annat men Österrike, Amstatten och Fritzl la sig över alltihopa. Jag vill förstå oss. Varför upprörs vi så? Långt bort, människor vi inte känner och ett språk vi knappt talar. Är det vårt behov att förlägga "ondskan" långt bort ifrån oss själva som gör vårt intresse så stort? Eller är det saken i sig? Varför har jag ett behov av att allt ska vara proportionerligt i förhållande till vissa faktorer? Hur som helst kom vi överens om att den tonåring, som längre fram (efter 24 år och efter att ha fött sin pappa sju barn i hans källare) kom upp ur källaren 42-årig, vithårig och fårad som en kvinna i 60-årsåldern, hon måste ha varit en fullkomligt fantastisk mamma. Hon har ju lyckats få sina barn att överleva under obeskrivliga omständigheter. En fantastisk livsgärning i en enormt utsatt situation.