Idag läser jag att Helens mördare tagit sitt liv och återigen när Helen nämns går det som en chockvåg genom kroppen.
Jag minns när hon försvann. Ångesten kring sökandet. Chocken och smärtan vid beskedet att hennes kropp återfunnits. Alla dessa år, alla dessa frågor.
Efter 15 år greps han. Trots gedigna bevis vägrade han erkänna utan påstod sig vara oskyldig. Nu är han borta. Sörjd av ingen.
Saknad av ingen.
Såret han tillfogade oss alla har nu på nytt rivits upp. Det får aldrig läka. Det kan heller aldrig läka. Jag kan inte passera Hörby eller ens se namnet på kartan utan att tänka på henne.
Jag glömmer henne aldrig.
Idag går mina tankar till Helens anhöriga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vackert skrivet om ett vackert barn som bestals på sitt liv under bestialiska former av en sexualsadist.
Helén hade kunnat vara mamma till ett eller ett par söta barn idag om hon fått leva. Glömmer aldrig.
Skicka en kommentar