onsdag 18 januari 2012
Felicia försvann - 2
Jag läste boken som en skildring av försmådd kärlek, ett barns kärlek till en dominerande mor. Jag läste ett barns maktlöshet och en mors allmakt. Jag läste ett referat utan fördömande som möttes av total förnekelse. Debatten som förs borde handla om sak i stället för om person, den borde handla om barn och barnmisshandel i stället för om Anna Wahlgren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Konstigt att nämna barnmisshandel vad har det med saken att göra? Tro inte på allt som står i boken. Det är ju en begravning med också fast Anna Wahlgren lever ju. Det är nog mer som är påhittat för Anna Wahlgren har 8 barn och 7 av dom försvarar henne så nu står det 7-1 till henne. Fy så fult att dissa sin gamla mamma men det har ju du också gjort och det är väl därför du gillar boken. Det står ju i Bibeln att man ska hedra sin moder.
Läs Bibeln och börja hedra din moder i stället!
Just detta du säger. "Ett barns kärlek till en dominerande mor, ett barns maktlöshet kontra en mors allmakt" Exakt så är det jag har upplevt det i min uppväxt. Är det som varit mest dysfunktionellt. Att man inte kan göra sin röst hörd som barn och att man inte heller förstår hur illa just det påverkar en förrän man växer upp och börjar bearbeta sin barndom. Och fastän så, med stora insikter och förståelse för det jag har varit med om, har jag ändå svårt att än idag möta min mamma om något av alla hennes sjuka beteende plötsligt poppar upp. Jag hatar henne inte. Kan tycka synd om henne. Kan t o m tycka om henne. I stunder. Men jag känner aldrig någonsin att jag älskar henne. Och det känns som något jag inte vet hur jag ska lösa även i mina nära relationer. hur älskar man? Hur känner man inom sig att man älskar en annan person. Jag kan inte.
För min mamma. Jag känner verkligen inget hat. Men inom mig vet jag också att jag inte får eller borde hata. Man ska inte hata. Och gör man det måste man komma över det någongång, helst så fort som möjligt. Nä, jag känner inget hat och jag vill inte hata. Möjligen kan jag hata att jag fortfarande blir så rädd eller inte rädd direkt men ställd inför min mammas nyckfullhet och förvrängda tolkningar, uttryckta med pricksäkert tonfall och en verbal skicklighet som är genialisk och som ger henne "rätt". Men något annat hat känner jag inte. Och jag accepterar att hon är den hon är och har gjort sitt bästa efter sina förutsättningar och jag kan också se mycket kärleksfullhet i henne. Faktiskt. Allt gott hon också gjrot. Och då hon inte gjort så. Att hon aldrig velat det medvetet, aldrig vill skada någon. Allra minst mig. Att hon har dålig självkänsla, aldrig varit särskilt nöjd med hur hon varit som mamma. Att hon har dåligt självförtroende inom vissa områden men mycket bra inom andra. Att hon är människa helt enkelt. Och duger mycket bra som det. Precis som jag. Och ändå, nej, jag känner ändå aldrig att jag älskar henne. Den känslan når jag inte fram till inom mig. Distansen behåller jag. Måste jag. För när de kränkande och inbland hotfulla beteenden än idag kommer från henne ofta helt utan förvarning och mycket överraskande på ett obehagligt sätt så vet jag. Jag kan inte skapa tillit till henne. Det går inte. Och jag vill inte. Det är sorgligt!
Tänk om det är så att man måste kunna få hata för att kunna älska. Och alltid få ha rätten att ha tillgång till de känslorna och uttrycka dom på något sätt och bli emottagen i det. Jag vet inte. Men Felicia är iaf modig, tycker jag. mycket modig!!! Och som du också sagt, jag ser inte ilska och vrede och hat som många andra har sett. jag ser barnet och hennes upplevelser. Bara det. /N
Anonym nr 1 internaliserar förtryckaren inom sig, sprider ett auktoritärt budskap vidare, ifrågasätte, fokuserar på enskilda, betydelselösa detaljer och går sedan till personangrepp på mig.
Anonym nr 2 skrev en mycket fin kommentar som vibrerar av känsla. Svårigheten att förstå fast man ju förstått beror på att det handlar om två olika sorters förståelse. Man kan förstå rent intellektuellt däremot inte emotionellt. Föräldrar har osynliga trådar som gör att man som vuxet barn lätt faller tillbaka i den hjälplösa barnrollen och fungerar som marionett. I boken skildras detta tydligt i exemplet när Felicia ser mamman dra hennes egen 3-åriga dotter i håret. Då står Felicia handlingsförlamad och ur stånd att försvara sitt eget barn. Felicia blir hos modern på nytt som ett hjälplöst barn.
Jag brukade se fram emot besök av min far, längta rentav, men det slutade alltid med att jag blev väldigt nedstämd när han hälsade på. Jag bestämde mig då att ge akt på honom för att se vad han gjorde som ingav mig denna känsla, Vid hans nästa besök var jag väldigt receptiv. Jag ställde mig vid spisen med ryggen mot honom för att laga te. Just när han satte sig vid köksbordet suckade han djupt och omedelbart grep känslan av deppighet tag i mig. Jag vände mig då om och sa till på skarpen att jag inte godtog dessa suckar mer. De upphörde, vår relation blev en annan och sina sista 2½ år bodde pappa hos mig.
Du känner ömhet för din egen trasiga mamma, tycker synd om, tycker om. Eftersom hon skadar dig med sitt beteende håller du distans. Som barn är man i beroendeställning och vågar givetvis inte uttrycka förbjudna känslor. Du har troligen inte vågat hata din mamma när du var barn utan kanske i stället vänt dessa känslor mot dig själv. Från mitt eget liv kan jag säga att när jag släppte fram alla mörka förbjudna känslor som jag lagt lock på så kom även en massa positivt och livsbejakande fram. Det var som om allt hållits tillbaka, inte bara det som ses som ”dåligt”. Vrede är en sån känsla. Felicia anklagas också mycket riktigt för att hysa dessa förbjudna känslor, vrede och hat. Jag såg henne i Skavlan men det var inte en hatande kvinna jag såg.
Men hur gör man då för att älska? Det är en svår läxa. Man måste börja med att älska sig själv, om man inte kan älska sig själv klarar man inte heller att älska någon annan. Barn som blivit avvisade och illa behandlade får stora svårigheter att älska sig själva och därmed också andra. Om ett barn avvisas tolkar barnet det som att ”något är fel på mig” och får skamkänslor för att inte duga. När det upprepas om och om igen byggs ett starkt självhat upp. Det viktiga i dag är inte att du ska älska din mamma utan att du ska ha kunna andra kärleksfulla relationer. Den enda livslånga relationen du har är den till dig själv. Jesus på sin tid sa att man skulle älska sin nästa såsom sig själv så jag tror att svaret ligger där. Att du måste lära dig älska dig själv mer. Överse med fel du har och se dig som värdefull. Hoppas mitt svar gett dig något! Jag uppskattade mycket din kommentar, den finaste jag hittills fått.
Jag ser fram emot att läsa boken-och instämmer i det du skrev på min blogg. För mkt fokus på Anna W istället för fokus på den historia som det här barnet, som nu har blivit vuxet, berättar.
Hej! Tittar på dig på Vem vet mest just nu, och blev tvungen att googla på din bok när du berättade att du skrivit den. Du ser så harmonisk ut, kan inte fatta att du gått igenom så mycket... grattis till vinsten förresten! http://blogg.passagen.se/eulalia1/
Skicka en kommentar