Jag läste Britta Svensson kolumn i Expressen idag. Hon skrev att det ska bli en ceremoni i november som vi som vanvårdats måste anmäla oss till. Tack Britta, utan dig hade jag missat detta!
Tack även för det spännande filmtipset!
http://www.expressen.se/1.2598061
http://www.regeringen.se/sb/d/14412/a/178013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Gick du dit? Tycker du att det var en lyckad cermoni?
Mvh
Hans Ekbrand
Först nekad pga. "fullsatt" men sedan uppringd pga. "återbud" - visst var jag där och fick efter möten med föreningsnasare, uppleva över timslång väntan i kyla utanför pga. flygplatskontroll för att komma in. Talmannens tal, som skulle vara "en del av upprättelseprocessen", var bra och hördes bra till skillnad från de andras.
Efter blev det utställning om barnhemsbarn och "lättare förtäring": ett glas mousserande vin men när jag kom fram till borden var de renrakade, en besvikelse när man pga. stress bara tagit en slät kopp kaffe på morgonen!
Jag såg drottningen, Beatrice Ask (m) och Jimmie Åkesson (sd) på nära håll och bytte ord med AB:s Lena Mellin och barn- och äldreminister Maria Larsson, men störst behållning fick jag av att möta en Norrköpingskvinna som liksom jag bråkat för att komma med och personalen som skötte garderoben.
Som helhet var det stora brister i organisationen kring ceremonin och den största besvikelsen - som uttrycktes av flera vanvårdade - var att den s.k. kompensationen inte nämndes alls.
Tillägg till ovanstående:
Mötte även Monica Dahlström Lannes som talade om bl.a. Tito Beltran och hans offer som gick i lågstadiet när hon utsattes för hans övergrepp.
Dessa händelser upprörde mig mycket. Jag är glad att jag bidragit till att han ställdes inför rätta. Men trots lagakraftvunnen dom och trots inkomster har Beltran ännu inte betalat skadeståndet till flickan han förgrep sig på. En skam är det.
Tack för ditt svar! Det var intressant att läsa. Jag såg talmannens tal och tyckte att det i stort sett var bra.
Jag visste inte att Beltran inte betalat sitt skadestånd än; ja det är skamligt av honom.
Hej
Tack för boken. Blev glad för den. Färdigläst.
MVH Stella
Hej Yvonne
Jag har inte sett din kommentar i min blogg tidigare. Jag såg den alldeles nyligen.
Jag var nyligen inne på regeringens sida och läste just om ceremonin. Det ser precis ut som det gjorde den 21 november 2011. Inget mer har hänt. Hur bråkar man nu? Luften har väl gått ur många. En del kanske nöjer sig med ursäkten. De orkar väl troligen inte mer. De flesta börjar väl bli gamla, trötta och sjuka.
Ja du! Tänk att bråka i över 6 år för att få en timme i Blåhallen och en ursäkt. Inte ens en ursäkt från statsministern. Sen några snittar och som du skriver inget drickbart, det var slut. Jag är så glad att jag inte var där. Jag hade blivit tok arg. Och för den delen dricker jag inget starkare än juice. Och någon Juice fanns det säkert inte. Säkert något äckligt porlande rose vin eller nått liknande skit!
Så du menar på allvar att din bror inte kom med? Låter ju konstigt eftersom dom gick ut med att alla kom med!
Nu går vi mot julafton, inget jag brukar fira. Egentligen avskyr jag tomten grundligt. Men jag önskar dig allafall en trevlig jul och så hoppas jag att vi kan höras.
Jag har läst din bok och ska läsa om den. Första gången var så tätt inpå den här jäkla ceremonin, så man var ju på högvarv. Så det får bli i jul jag läser om. Jag är speciellt fundersam på din svarta bok. Egentligen är jag mest fundersam över din pappa. Var tog han vägen?
Ha det gott // hälsning Stella
Hej Stella, det här blir ett långt svar som jag även kommer att ge en egen plats i bloggen:
Min far spärrades in på Långbro i 32 år och medicinerades tungt precis som i Gökboet. Vid kontroll visade det sig att man gett honom 10 ggr maxdosen av Siqualone! När jag bad att få se hans diagnos visade det sig att det inte fanns någon sjukdomsdiagnos, bara de symptom jag beskrev i min bok, alltså inget man normalt spärras in för. Han inskrevs på förövarens begäran på tvåläkarintyg. Ingen annan läkaren ville emellertid skriva på utan min förövare satt med min far i 4½ timme på Långbro innan man tröttnade på dem och skrev på till slut. Sina sista 2½ år bodde pappa hos mig. Då hade han blivit blind pga. vanvård på Långbro, hade fått både grå och grön starr på Långbro men ingen behandling så han miste synen.
Den svarta boken grubblar många över. Jag skrev den ur förövarens synvinkel eftersom denne påstod att vi var två unga människor som förälskat oss på hans arbetsplats. Min enda logiska förklaring till övergreppen var att han tyckte sig göra rätt och att det jag såg som övergrepp var behandling. Se gärna vad SvD tyckte i frågan:
www.svd.se/kultur/litteratur/med-skandarens-ogon_33518.svd
- - -
Nej, alla kom inte med på ceremonin som det påstås. Man påstår att alla man fått tag i fått komma med men ingen ringde min bror så han kom alltså inte med. Däremot var väldigt många som inte vanvårdats där: en hel del av de vanvårdade hade sina makar med sig! Undra på att det blev ont om plats!
Snittarna som utlovats syntes inte till, de hade försvunnit i ett nafs och det enda drickbara var 1 glas mousserande vin.
Efter "ceremonin" har både min bror och jag skrivit och efterlyst den personliga ursäkten som skulle komma. Då visar det sig enl. mail nedan som kom 12/12 att man anser sig redan ha lämnat en ursäkt dvs. den tryckta kopian av talmannens tal (min brors namn är borttaget och ersatt med N.N.):
S2011/10524/Sr
Bäste N.N. och Yvonne!
Tack för ert brev som ni skrivit till socialdepartementet! Ert brev har överlämnats till mig för svar.
Av det ni skriver förstår jag att Du, Yvonne, har haft en fruktansvärd uppväxt, något som jag innerligt beklagar! Ingen ska behöva växa upp under otrygga förhållanden.
Jag förstår också att ni har synpunkter på den ursäkt som de som varit utsatta för vanvård fått taga del av.
Jag vill börja med att nämna att regeringen inte har möjlighet att dela ut en personliga ursäkt till de drabbade då det inte finns något register över vilka som har farit illa inom den sociala barnavården. Därför är ursäkten riktad till hela kollektivet av de som drabbats av vanvård.
Jag vill emellertid nämna att den ersättning som man senare kommer kunna ansöka om kommer vara personlig. Alla som vill ha sin sak prövad av den ansvariga nämnden kommer att få det och varje fall kommer prövas individuellt. På detta sätt kan ersättningen ses som en personlig ursäkt.
Tack än en gång för ert brev! Jag har all förståelse för att hela denna process har varit påfrestande men det är min förhoppning att den ekonomiska kompensationen, den offentliga ursäkten, samtalsstöden och satsningarna på de framåtsyftande åtgärderna kommer att medverka till en upprättelse och försoning med det förflutna och en framtid med en barn- och ungdomsvård med ett tydligt barnperspektiv. Som ansvarig minister vill Maria Larsson verka för att det ni dessvärre har behövt erfara aldrig ska hända igen!
Med vänlig hälsning
Ulrik Lindgren
Politiskt sakkunnig för barn- och äldreministern
Hej igen Stella, jag missade att besvara din julhälsning! Önskar dig och alla andra som drabbats av vanvård en så God Jul som tänkas kan under rådande omständigheter: upprättade blir vi inte och ersättning får vi kika i månen efter!
Själv har jag återkommande julångest som går över efter helgen: värst på Julafton, men går över under natten mot Annandag Jul då ett av mina barn fyller år! Då först kan jag fira!
Hej Yvonne
Jag blir ju bara tvungen att skriva ett inlägg till.
Så det var alltså din förövare "pedofilen" som såg till att din pappa hamnade på Långbro i 32år?
Jag har läst en del i de papper som finns om min mamma. En del går inte att få tag i. Men det jag kan komma fram till är att min mamma var livrädd att de skulle ta henne till sidsjöns sjukhus. Undra varför? Jag har mina aningar. Det går att läsa lite om Sidsjöns sjukhus i Sundsvall ute på nätet. Och det är lite läskigt ska du veta. Undra vad dom egentligen gjorde mot min mamma?
En gång när jag kom dit kände hon inte igen mig?
Det är bra att du lägger upp det här i din blogg som ett inlägg. Vi får väl se nu i vår hur det framskrider. Vi får hålla ögonen öppna.
Ha nu en riktig god jul // önskar Stella
Ps: adress till övergivna platser sidsjöns sjukhus - Sidsjön byggdes i en tid när tron på den moderna sjukvården var stark. Här skulle man snabbt ta till sig den moderna psykiatrin, vilket i vissa fall fick förfärliga konsekvenser.
Idag står många byggnader tomma, som ett monument över den svenska psykiatrins utveckling de senaste sju decennierna.
http://www.jornmark.se/places_intro.aspx?placeid=256&lang=
Tack igen Stella! Som du redan sett var det min förövare som spärrade in min far. Jag ska fördjupa mig i svaret på din kommentar under en egen rubrik i bloggen. "Min förövare före, under övergreppstiden och efteråt"
Min förövare före övergreppen, under övergreppstiden och efteråt.
Så kommer titeln att bli, inte siom ovan. Första delen har jag skrivit under den rubriken. Mer kommer...
Hej igen Stella, jag såg bilder från Sidsjön och blev mycket berörd, särskilt av en tom stol i ett smalt rum. En positiv känsla fick jag av graffitin i bild 9: en vit kanin, en dödskalle med korslagda benknotor. Symboliken är gåtfull, jag läser den som tecken på att "livet går vidare". Någon kanske tog sig in i det förut låsta och taggade utrymmet i triumf. Många som led där är borta nu. Närstående kan aldrig glömma även om vi ville. Sidsjön liknar ett koncentrationsläger och är en av många skamfläckar i vårt land. Min förövare bodde granne med Säter, ett liknande ställe. Hemskt är ett för svagt ord. Fruktansvärt är bättre: värt att frukta - och din mamma fruktade.
Tack för att du delat med dig av info kring detta!
Hej Yvonne
Det blev ju väldigt konstigt det här. Din pappa inlåst på sjukhus i 32år och min mamma på Sidsjöns sjukhus. Det här gjorde mig lite beklämd. Jag har inte tänkt så hårt på det här tidigare. Bara konstaterat att hon varit där, att hon var rädd för sjukhuset. Och så har jag ju besökt henne en gång där, vid det tillfället kände hon inte igen mig.
Nu i efterhand kan jag se det konstiga i det, att hon inte kände igen mig. Då blev jag nog mest sorgsen och ledsen över att hon inte kände igen sitt eget barn.
Jag ska sätta mig ner och kolla lite mer i de handlingar jag har om henne. Det finns en del på läkarspråk. En hel del om mediciner.
Dom var fullständigt tokiga på sociala i Sundsvall. På något ställe i hennes handlingar går att läsa till sig att hon var tvungen att gå till sociala varje dag för att ta några piller där? Var det var känner jag inte till. Det jag vet är att hon hade en del olika piller sen tidigare.
Galet det här med din pappa. 32år. Jag förstår det inte? Hade du klart för dig vad det handlade om?
Tråkigt egentligen att prata om sånt här i julhelgen. Ja! att överhuvudtaget prata om det. Men jag tror man måste veta innan man kan släppa och gå vidare i livet. Fast det börjar ju bli jäkligt sent när man snart är 60 år. Det börjar nästan kännas som allt kommer när det är för sent.
Men då var det så då! Nu ska i allafall jag studera dårhuset Sundsvall lite närmare.
Ha en fortsatt go jul och var rädd om dig.
Kramar från mig.
Tack för kommentaren! Om vi någonsin ska kunna "vända blad" måste vi få svar på våra frågor. Du ska få lite svar om min pappa när jag fortsätter följetongen om min förövare. Mvh Yvonne
Du verkar ha en del svårigheter i bagaget, men jag är glad över att ni vanvårdade på något sätt fick någon form av upprättelse även om det aldrig kan bli nog. Tråkigt att det där med kompensation inte nämdes alls. Varm kram.
Hej Jenny, när du säger "en del svårigheter i bagaget" antar jag att du inte läst Trasdocka som kom ut på Ordfront 2006. Just nu reas de sista exemplaren! Den finns också på biblioteket! När det gäller upprättelse gjorde jag mesta jobbet genom att skriva boken. Det blev en befrielse som gjorde att jag kunde gå vidare.
För somliga av de som vanvårdats av samhället är det de gått igenom så smärtsamt att de inte orkat bli intervjuade och de kommer kanske inte heller orka ansöka om kompensation. Att bli ifrågasatt kan upplevas som en ny kränkning.
Skicka en kommentar