En tid efter förövarens svärfars död fick svärmodern självmordstankar och rådfrågade svärsonen. Svärmodern hyste oro inför att dö från yngsta dottern, som ännu var tonårig. "Oroa dig inte för henne, henne kan vi ta hand om" sa den blivande förövaren "och gör det du känner för" var hans lakoniska råd.
Han var med.kand. och hade ännu inte avlagt läkarlöftet
• bota
• om du inte kan bota, lindra
• om du inte kan lindra, trösta
Nej, hos honom fanns varken bot, lindring eller tröst, bara en spark i baken inför ett planerat självmord! Svärmodern dog således för egen hand. De tre döttrarna hade nu på kort tid förlorat båda sina föräldrar.
Nu fanns ett arv att skifta. "Sörj ni" sa den unge med.kanden "så sköter jag om allt med arvet". Så blev det också. Han tog tjänstledigt för att ordna med detta. I stället för att dela 1/3 av arvet med sin fru köpte han in ett tvåfamiljshus för HELA ARVET och in i det flyttade min blivande förövare med frun och hennes systrar. Enligt uppgift från dåvarande frun hade han sex där, inte bara med frun, utan även med yngsta systern, tonåringen. Äldsta systern däremot skrattade ut honom och betackade sig, när han gjorde närmanden.
Nu lekte livet för den lille ynken från byn. Han levde ihop med tre kvinnor, hade sex med två av dem och på arbetsplatsen hade han fri tillgång till unga flickor att förgripa sig på. Han bodde flott som det anstod en läkare, ja nästan som en provinsialläkare!
Så var läget när min förövare ville flytta ihop med min mor, mig och mina systrar. Han hade då gjort sexuella närmanden mot fyra av oss. (Se Del 1).
Vid tiden för dessa händelser var han inte färdig läkare. Först ca 25 år senare skulle han bli legitimerad läkare och i ca 20 år försörja Sveriges narkomaner med narkotika innan legitimationen slutligen fråntogs honom efter att han utretts två gånger.
fredag 30 december 2011
söndag 25 december 2011
Del 2. Min förövare före övergreppen, under övergreppstiden och efteråt.
När min förövare trängde in i min familj gick han mycket effektivt till väga och han följde en pedofils klassiska manual. Jfr med romanfiguren Lolitas förövare pedofilen Humbert Humbert, Patrik Sjöbergs m.fl. förövare pedofilen Viljo Nousiainen samt även förövaren och pedofilen Tito Beltran.
Första budet gäller: gör dig vän med mamman till barnet du vill förgripa dig på, ställ dig in hos henne, få henne att lita på dig, etablera gärna ett sexuellt förhållande med henne.
Min förövare började i den änden. Han såg till att avlägsna allt av manligt kön ur familjen. Pappa spärrade han in och mina bröder skickade han bort. Som vikarie för Barnavårdsnämndens barnläkare - fast utan läkarlegitimation - hade han makten att kunna skicka bort mina bröder.
Nu hade han kvar min mamma och hennes fyra döttrar att "leka" med. Han förespeglade min mamma en form av samboskap i storfamilj eller kollektiv: det märkliga är att han försökte övertala mamma att flytta samman med honom, hans fru och deras två döttrar, vilket finns noterat av mammas dagbok från den tiden. En pedofils drömsituation: två vuxna fruar, en barnbrud och fem småflickor på lut...
Han spärrade in pappa för att han hade makt att kunna göra det. Att pappa blev kvar så länge berodde på att han fick en oerhört stark medicinering. Han blev ett vårdpaket som inte kunde lyfta fötterna utan släpade benen efter sig. Pappa brukade kalla sina medpatienter med samma gångstil för "skidåkare". Det såg ut som om de åkte skidor oavsett väderlek och avsaknad av skidor. Siqualone Enantat hette de "syntetiska skidor" som de och patienterna i filmen Gökboet blev påtvingade. Se filmen!
Första budet gäller: gör dig vän med mamman till barnet du vill förgripa dig på, ställ dig in hos henne, få henne att lita på dig, etablera gärna ett sexuellt förhållande med henne.
Min förövare började i den änden. Han såg till att avlägsna allt av manligt kön ur familjen. Pappa spärrade han in och mina bröder skickade han bort. Som vikarie för Barnavårdsnämndens barnläkare - fast utan läkarlegitimation - hade han makten att kunna skicka bort mina bröder.
Nu hade han kvar min mamma och hennes fyra döttrar att "leka" med. Han förespeglade min mamma en form av samboskap i storfamilj eller kollektiv: det märkliga är att han försökte övertala mamma att flytta samman med honom, hans fru och deras två döttrar, vilket finns noterat av mammas dagbok från den tiden. En pedofils drömsituation: två vuxna fruar, en barnbrud och fem småflickor på lut...
Han spärrade in pappa för att han hade makt att kunna göra det. Att pappa blev kvar så länge berodde på att han fick en oerhört stark medicinering. Han blev ett vårdpaket som inte kunde lyfta fötterna utan släpade benen efter sig. Pappa brukade kalla sina medpatienter med samma gångstil för "skidåkare". Det såg ut som om de åkte skidor oavsett väderlek och avsaknad av skidor. Siqualone Enantat hette de "syntetiska skidor" som de och patienterna i filmen Gökboet blev påtvingade. Se filmen!
fredag 23 december 2011
Del 1. Min förövare före övergreppen, under övergreppstiden och efteråt.
Min förövare föddes på 20-talet i en stor och mycket barnrik familj i en by på landet. Han hade flera stora starka bröder och var rent fysiskt underlägsen alla dessa karlakarlar. I en by vid den tiden var de viktigaste och mest framträdande personerna prästen, doktorn och folkskolläraren. Pojken som inte dög till kroppsarbete som sina storebröder var klen. I stället för att t.ex. bli skogshuggare började han utbilda sig till folkskollärare. Han kände sexuell dragning till barn så yrkesvalet var passande. Men normala skolbarn har normala familjer som bryr sig om sina barn. Det var alltså inte så lätt att få till det sexuellt med skolbarnen. Ett år fick han lärarvikariat på Skå, där den berömde "Skå-doktorn" jobbade. På Skå fanns utsatta barn från trasiga hem och där började ett frö gro: han skulle utbilda sig vidare och bli doktor! Nu skulle alla de som hånat honom för hans klenhet minsann få se! Doktor bräckte allt! Barnen skulle dessutom klä av sig framför honom på hans order så det sexuella skulle fritt få sitt efterlängtade utlopp! Dessutom var barn från trasiga hem lätta att manipulera och om någon skulle berätta om att farbror doktorn fingrat där nere skulle ingen tro barnet för alla visste ju att de barn som Barnavårdsnämnden fick hand om var lögnaktiga! Han började vidareutbilda sig till läkare. Under tiden han utbildade sig praktiserade han och fick då korn på en oerfaren flicka från fin familj och "gifte upp" sig. På bröllopet blev han sin nya släkts driftkucku när han knäföll framför prästen. Då avslöjades att han inte hade svarta strumpor som kutymen påbjuder utan vita! Det var en katt som kommit in bland hermelinerna! Sedvanlig tid efter bröllopet föddes första barnet och kort därpå avled svärfadern, sörjd av hustru och tre döttrar. Ur sorgen gled sedan änkan in i en depression och rådgjorde med sin svärson som var "doktor" - i själva verket var han med.kand. Hon berättade att hon tyckte livet blivit mer och mer meningslöst efter makens frånfälle. Döttrarna var så gott som vuxna alla, ingen behövde henne så hon hade funderat på självmord. Kan du ge mig råd, vad tycker du jag ska göra?
måndag 19 december 2011
Om upprättelseceremonin igen, ett långt brev och ett mycket långt svar
Hej Yvonne
Jag har inte sett din kommentar i min blogg tidigare. Jag såg den alldeles nyligen.
Jag var nyligen inne på regeringens sida och läste just om ceremonin. Det ser precis ut som det gjorde den 21 november 2011. Inget mer har hänt. Hur bråkar man nu? Luften har väl gått ur många. En del kanske nöjer sig med ursäkten. De orkar väl troligen inte mer. De flesta börjar väl bli gamla, trötta och sjuka.
Ja du! Tänk att bråka i över 6 år för att få en timme i Blåhallen och en ursäkt. Inte ens en ursäkt från statsministern. Sen några snittar och som du skriver inget drickbart, det var slut. Jag är så glad att jag inte var där. Jag hade blivit tok arg. Och för den delen dricker jag inget starkare än juice. Och någon Juice fanns det säkert inte. Säkert något äckligt porlande rose vin eller nått liknande skit!
Så du menar på allvar att din bror inte kom med? Låter ju konstigt eftersom dom gick ut med att alla kom med!
Nu går vi mot julafton, inget jag brukar fira. Egentligen avskyr jag tomten grundligt. Men jag önskar dig allafall en trevlig jul och så hoppas jag att vi kan höras.
Jag har läst din bok och ska läsa om den. Första gången var så tätt inpå den här jäkla ceremonin, så man var ju på högvarv. Så det får bli i jul jag läser om. Jag är speciellt fundersam på din svarta bok. Egentligen är jag mest fundersam över din pappa. Var tog han vägen?
Ha det gott // hälsning Stella
Hej Stella,
det här blir ett långt svar som jag även kommer att ge en egen plats i bloggen: Min far spärrades in på Långbro i 32 år och medicinerades tungt precis som i Gökboet. Vid kontroll visade det sig att man gett honom 10 ggr maxdosen av Siqualone! När jag bad att få se hans diagnos visade det sig att det inte fanns någon sjukdomsdiagnos, bara de symptom jag beskrev i min bok, alltså inget man normalt spärras in för. Han inskrevs på förövarens begäran på tvåläkarintyg. Ingen annan läkare ville emellertid skriva på utan min förövare satt med min far i 4½ timme på Långbro innan man tröttnade på dem och skrev på till slut. Sina sista 2½ år bodde pappa hos mig. Då hade han blivit blind pga. vanvård på Långbro, hade fått både grå och grön starr på Långbro men ingen behandling så han miste synen.
Den svarta boken grubblar många över. Jag skrev den ur förövarens synvinkel eftersom denne påstod att vi var två unga människor som förälskat oss på hans arbetsplats. Min enda logiska förklaring till övergreppen var att han tyckte sig göra rätt och att det jag såg som övergrepp var behandling. Se gärna vad SvD tyckte i frågan:
www.svd.se/kultur/litteratur/med-skandarens-ogon_33518.svd
Nej, alla kom inte med på ceremonin som det påstås. Man påstår att alla man fått tag i fått komma med men ingen ringde min bror så han kom alltså inte med. Däremot var väldigt många som inte vanvårdats där: en hel del av de vanvårdade hade sina makar med sig! Undra på att det blev ont om plats!
Snittarna som utlovats syntes inte till, de hade försvunnit i ett nafs och det enda drickbara var 1 glas mousserande vin.
Efter "ceremonin" har både min bror och jag skrivit och efterlyst den personliga ursäkt som skulle komma. Då visar det sig enl. mail nedan som kom 12/12 att man anser sig redan ha lämnat en ursäkt dvs. den tryckta kopian av talmannens tal. Jag har ersatt min brors namn nedan med N.N.:
S2011/10524/Sr
Bäste N.N. och Yvonne!
Tack för ert brev som ni skrivit till socialdepartementet! Ert brev har överlämnats till mig för svar.
Av det ni skriver förstår jag att Du, Yvonne, har haft en fruktansvärd uppväxt, något som jag innerligt beklagar! Ingen ska behöva växa upp under otrygga förhållanden.
Jag förstår också att ni har synpunkter på den ursäkt som de som varit utsatta för vanvård fått taga del av.
Jag vill börja med att nämna att regeringen inte har möjlighet att dela ut en personliga ursäkt till de drabbade då det inte finns något register över vilka som har farit illa inom den sociala barnavården. Därför är ursäkten riktad till hela kollektivet av de som drabbats av vanvård.
Jag vill emellertid nämna att den ersättning som man senare kommer kunna ansöka om kommer vara personlig. Alla som vill ha sin sak prövad av den ansvariga nämnden kommer att få det och varje fall kommer prövas individuellt. På detta sätt kan ersättningen ses som en personlig ursäkt.
Tack än en gång för ert brev! Jag har all förståelse för att hela denna process har varit påfrestande men det är min förhoppning att den ekonomiska kompensationen, den offentliga ursäkten, samtalsstöden och satsningarna på de framåtsyftande åtgärderna kommer att medverka till en upprättelse och försoning med det förflutna och en framtid med en barn- och ungdomsvård med ett tydligt barnperspektiv. Som ansvarig minister vill Maria Larsson verka för att det ni dessvärre har behövt erfara aldrig ska hända igen!
Med vänlig hälsning
Ulrik Lindgren
Politiskt sakkunnig för barn- och äldreministern
Jag har inte sett din kommentar i min blogg tidigare. Jag såg den alldeles nyligen.
Jag var nyligen inne på regeringens sida och läste just om ceremonin. Det ser precis ut som det gjorde den 21 november 2011. Inget mer har hänt. Hur bråkar man nu? Luften har väl gått ur många. En del kanske nöjer sig med ursäkten. De orkar väl troligen inte mer. De flesta börjar väl bli gamla, trötta och sjuka.
Ja du! Tänk att bråka i över 6 år för att få en timme i Blåhallen och en ursäkt. Inte ens en ursäkt från statsministern. Sen några snittar och som du skriver inget drickbart, det var slut. Jag är så glad att jag inte var där. Jag hade blivit tok arg. Och för den delen dricker jag inget starkare än juice. Och någon Juice fanns det säkert inte. Säkert något äckligt porlande rose vin eller nått liknande skit!
Så du menar på allvar att din bror inte kom med? Låter ju konstigt eftersom dom gick ut med att alla kom med!
Nu går vi mot julafton, inget jag brukar fira. Egentligen avskyr jag tomten grundligt. Men jag önskar dig allafall en trevlig jul och så hoppas jag att vi kan höras.
Jag har läst din bok och ska läsa om den. Första gången var så tätt inpå den här jäkla ceremonin, så man var ju på högvarv. Så det får bli i jul jag läser om. Jag är speciellt fundersam på din svarta bok. Egentligen är jag mest fundersam över din pappa. Var tog han vägen?
Ha det gott // hälsning Stella
Hej Stella,
det här blir ett långt svar som jag även kommer att ge en egen plats i bloggen: Min far spärrades in på Långbro i 32 år och medicinerades tungt precis som i Gökboet. Vid kontroll visade det sig att man gett honom 10 ggr maxdosen av Siqualone! När jag bad att få se hans diagnos visade det sig att det inte fanns någon sjukdomsdiagnos, bara de symptom jag beskrev i min bok, alltså inget man normalt spärras in för. Han inskrevs på förövarens begäran på tvåläkarintyg. Ingen annan läkare ville emellertid skriva på utan min förövare satt med min far i 4½ timme på Långbro innan man tröttnade på dem och skrev på till slut. Sina sista 2½ år bodde pappa hos mig. Då hade han blivit blind pga. vanvård på Långbro, hade fått både grå och grön starr på Långbro men ingen behandling så han miste synen.
Den svarta boken grubblar många över. Jag skrev den ur förövarens synvinkel eftersom denne påstod att vi var två unga människor som förälskat oss på hans arbetsplats. Min enda logiska förklaring till övergreppen var att han tyckte sig göra rätt och att det jag såg som övergrepp var behandling. Se gärna vad SvD tyckte i frågan:
www.svd.se/kultur/litteratur/med-skandarens-ogon_33518.svd
Nej, alla kom inte med på ceremonin som det påstås. Man påstår att alla man fått tag i fått komma med men ingen ringde min bror så han kom alltså inte med. Däremot var väldigt många som inte vanvårdats där: en hel del av de vanvårdade hade sina makar med sig! Undra på att det blev ont om plats!
Snittarna som utlovats syntes inte till, de hade försvunnit i ett nafs och det enda drickbara var 1 glas mousserande vin.
Efter "ceremonin" har både min bror och jag skrivit och efterlyst den personliga ursäkt som skulle komma. Då visar det sig enl. mail nedan som kom 12/12 att man anser sig redan ha lämnat en ursäkt dvs. den tryckta kopian av talmannens tal. Jag har ersatt min brors namn nedan med N.N.:
S2011/10524/Sr
Bäste N.N. och Yvonne!
Tack för ert brev som ni skrivit till socialdepartementet! Ert brev har överlämnats till mig för svar.
Av det ni skriver förstår jag att Du, Yvonne, har haft en fruktansvärd uppväxt, något som jag innerligt beklagar! Ingen ska behöva växa upp under otrygga förhållanden.
Jag förstår också att ni har synpunkter på den ursäkt som de som varit utsatta för vanvård fått taga del av.
Jag vill börja med att nämna att regeringen inte har möjlighet att dela ut en personliga ursäkt till de drabbade då det inte finns något register över vilka som har farit illa inom den sociala barnavården. Därför är ursäkten riktad till hela kollektivet av de som drabbats av vanvård.
Jag vill emellertid nämna att den ersättning som man senare kommer kunna ansöka om kommer vara personlig. Alla som vill ha sin sak prövad av den ansvariga nämnden kommer att få det och varje fall kommer prövas individuellt. På detta sätt kan ersättningen ses som en personlig ursäkt.
Tack än en gång för ert brev! Jag har all förståelse för att hela denna process har varit påfrestande men det är min förhoppning att den ekonomiska kompensationen, den offentliga ursäkten, samtalsstöden och satsningarna på de framåtsyftande åtgärderna kommer att medverka till en upprättelse och försoning med det förflutna och en framtid med en barn- och ungdomsvård med ett tydligt barnperspektiv. Som ansvarig minister vill Maria Larsson verka för att det ni dessvärre har behövt erfara aldrig ska hända igen!
Med vänlig hälsning
Ulrik Lindgren
Politiskt sakkunnig för barn- och äldreministern
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
